Skrivet av: Torbjörn Svensson | 17 april, 2015

Vägen till nuet

Jag ser det inte men jag känner att de alla tittar på mig. Inte på något dåligt vis utan på ett förväntansfullt sätt. Jag känner hur det våta byxtyget klibbar lite mot mina ben när jag rör dem, ett resultat av en öppnad flaska mineralvatten som hade skakats en gång för mycket i sin skumpiga färd i min axelremsväska. Så där sitter jag, men våta fläckar på byxbenen och med smått surrealistisk känsla över tid och rum. Mina blickar går åt tolkarna för få den bekräftande blicken att det nu är min stund. Jag öppnar min mun och börjar berätta.

 

Samtidigt som jag förklarar mig varför just jag skulle passa till denna nya yrkesroll så kastas jag bakom mina ögonlock tillbaka till mitt tidigare liv som yrkesverksam lastbilschaufför. Mina ord flyter på i nuet och jag är där, men på något vis är jag också där, i då. Det förflutna.

Jag känner känslan av ratten i mina händer, en känsla av att hantera något stort och tungt på ett mjukt och smidigt sätt och med perfektion. Att kunna manövrera, planera och utföra något som jag är född till att göra är på många vis en dans som väl utfört ger en harmoni inombords. Jag minns solstrålarna som alltid gjorde min vänstra underarm brunare om somrarna då denna låg längs med fönsterkarmen till förardörren. Jag minns mötena. Jag minns högen med fraktsedlar som alltid låg alldeles till höger om mig i hytterna hur man började med fingrarna treva efter det översta bladet redan när man backade in till lastkajen. Det var en taktil upplevelse utan att man visste om det. Samtalen. Alla dessa saker man såg på vägarna, man upplevde alla årstider, alla väder utan avbrott. Yrkesstoltheten som jag hade när personer frågade: ”vad jobbar du med?” Vad jobbar jag med?

Precis där skakar jag till huvudet lite diskret för att behålla fokus på Nuet. Jag tittar på en och en av de personer som skall komma att bli mina framtida kollegor. Jag känner mig verkligen välkommen i de blickar jag möts av och lyssnar/ser de ord som kommer emot mig. Projektledare, konstprojekt, möten. Jag smakar på orden och känner att de är omslingrade med känslan av den främmande mystik som allt nytt och spännande har med sig. Detta är så outforskad mark för mig att det känns som att jag tittar ut över ett område av orörd vildmark, kantat av myrar och glesa trädstammar. Nu skall jag plötsligt välja en väg rakt igenom detta och jag känner det där stinget av premiärnerver och surrealism. Men jag slår ut käppen och trampar ut i det okända. Nu är nu.

 

Mitt nya jobb är att som vikarierande projektledare, en av sex, jobba för konstprojektet Kännbart! Kortfattat är det ett projekt som går ut på att ett antal konstnärer skall skapa konstverk i samverkan med personer med dövblindhet (kombinerad syn- och hörselnedsättning). Dessa konstverk skall inte uppfattas med syn eller hörsel utan med de övriga sinnen som vi har blivit utrustade med och tyngdpunkten med projektet är att med konstens hjälp sätt sprida kunskap om dövblindhet, tillgänglighetsfrågor och annat som innefattas i detta begrepp. Projektet kommer att ha utställningar över hela landet där utöver själva konstverken kommer även att ha workshops, utbildningar och föreläsningar – allt för att öka medvetandet om funktionsnedsättningen.

 

Herregud, bilen. Plötsligt är jag där igen, borta från nuet och där i det förflutna. Jag är i hytten igen. En dag av många dagar på vägarna, en väg av många vägar som jag har kört på. Närmar mig en korsning. Ur bilstereon dånar en låt av många som lyssnas och jag kan minnas just denna, vid just detta tillfälle. Plötsligt är den där. Bilen. ”Vad i he-” hinner jag tänka innan min högra fot trampar till på bromspedalen. Trampar till hårt. Pennor, fraktsedlar och andra småting flyger fram mot den enorma framrutan och lämnar ifrån sig små smattranden när de träffar den hårda glasrutan. Bromsarna på lastbilen gör sitt och med minsta möjliga marginal så hinner bromsverkan fånga upp lastbilens rörelseenergi från att mosa den lilla röda personbilen. Jag finner mig själv hålla ett hårt grepp om den stora ratten och plötsligt kommer det där hårda djupa andetaget som jag så effektivt hållit undan. Jag släpper det hårda greppet, drar upp foten från bromsen och tänker: ”lasten!”. Även om jag vet att jag alltid lastsäkrar ordentligt, och denna gång var inget undantag, så kan jag inte ändå undra hur det gick där bak på flaket. Men bilen då? Den puttrar iväg och jag kan inte i hela världen förstå hur personen som kör den kunde missa det stora schabraket som gjorde allt för att inte förvandla personbilen till en tillplattad konservburk. Eller såg föraren det hela skådespelet men struntade i att bry sig vilket var en syn som jag var alldeles för välbekant med i trafiken. Ilskan sköljde plötsligt över mig. ”Satans jävla rö-” han jag ryta till i hytten innan jag tänkte tanken ”varför såg jag inte den innan?” Bilen måste ha stått i den nyligen passerade korsningen och bestämt sig för att chansa eller helt enkelt missat min uppenbarelse på många ton, innan individen bakom ratten bestämde sig för att köra ut i mitt körfält. Men jag såg inte den? Hade det smällt så hade jag gått fri från ansvar då de anslutande vägarna hade väjningsplikt mot den väg jag körde på. Så min oro fanns inte för att jag skulle varit vållande för den eventuella olyckan. Men varför såg jag inte bilen?

 

”Nu vet jag” hinner jag stillsamt tänka så är jag tillbaka på mötet. Nuet. Jag rättar till mig lite igen på stolen, försöker finna en bekväm ställning i stolen men med blöta fläckar på byxorna så tycks jag aldrig finna den. Men det gör inget, för oavsett hur främmande denna nya situation är för mig så känns det ändå så rätt att vara där. När tiden tagit slut, har tackat för mig och jag sitter där på tåget söderut så hamnar jag i en av dessa enorma tankespiraler som jag alltid tycks hamna i när jag åker tåg. Mina tankar snurrar runt om detta nya projekt, på att byta inriktning i livet igen och att man aldrig kan veta vad som väntar runt krönet på ens inre väg. Plötsligt kan det vara ett nytt spännande jobb med fantastiska medarbetare där man känner en låga brinna för engagemang.

 

Eller så kan det vara en röd bil.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: