Ödesdag

När man har DövBlindhet så har man inte samma möjligheter att kompensera för händelser i vardagen som vanliga människor har. Detta kan genomsyra rätt mycket i vardagen men jag vill påstå att när jag skall bege mig ut på resande fot som detta blir väldigt påtagligt. Små oförväntade saker som är obetydliga för personer med god syn och hörsel kan ställa till det ordentligt för mig och när man då möts av ett samhälle där de flesta bara tänker på sig själva så kan det bli katastrofalt. Detta var precis det som inträffade mär jag skulle för några dagar sen bege mig till Lund i ett ärende. Som tidigare nämnt så har jag, och många andra med mig, ett stort bekymmer med att min vita käpp inte respekteras. Det trampas och slås undan för fulla muggar och detta är en avgrundsdjup känsla av ångest och stress som jag får hantera varje gång jag skall ge mig ut. Jag brukar likna det med att de som gör så mot mig inte skulle uppskatta om jag slet ut personens ögon och trampade på dem. Obehaglig liknelse men ack så sann i upplevelse. Men åter till resan mot Lund.

På vägen ner så möts jag som vanligt av människor som gör sitt bästa med att förpesta min dag, käpptrampande, frustande och egoistiska. Så jag hade laddat upp med en jobbig känsla inombords redan innan jag steg av tåget i Lund. Först så hade jag oturen att inte hitta ordentligt och, ja, min stolthet till trots gick jag faktiskt vilse bland detta myller av människor som vällde fram över centralstationens område. I mina försök att komma på rätt väg igen så kände jag hur någon knuffade till mig i ryggen. Bakom mig stod en man som var allt annat än lycklig över att jag stod i hans väg. De få ord jag uppfattade ifrån hans beska tunga var tillräckliga över att jag skulle tända till på alla mina cylindrar. När jag står med vit käpp och får höra sådana ord som att ”du kan för fan inte stå här, flytta på dig” så blir jag bara förbannad. Jag vässade min tunga och valde några väl valda ord om mannens intelligens, eller frånvaro av den, innan jag kunde försöka ägna min uppmärksamhet mot att finna min väg till busshållplatsen igen. När jag väl hittade fram till hållplatsen där bussen skulle avgå ifrån så väntade jag vid markeringarna för synskadade och höll koll på klockan. Det stannade en buss och jag passade på att stega fram och fråga om detta möjligtvis var buss nr 3 mot Nöbbelöv? ”Nej” fick jag till svar och jag tog ett steg tillbaka för att inte hindra någon annan att stiga på, men stod fortfarande kvar på markeringarna i gatan. När tiden hade passerat för två av de bussar och jag hade frågat chaufförerna om det var rätt buss så steg en kvinna fram till mig och berättade att buss 3 hade kört ifrån hållplatsen två gånger när jag stod där men att de hade stått bakom de bussar som stod främst. Jag kände hur jag sjönk inombords när insikten kom att jag aldrig skulle kunna komma fram om det skulle vara så här bussarna tog ”hänsyn” till synskadade. När den tredje bussen kom så stannade den lyckligtvis främst och jag kunde åka med den. Jag var vid detta laget väldigt förbannad men också väldigt ledsen och sårad över att känna mig så utsatt. I efterhand så inser jag att jag måste bygga upp nya strategier för denna typ av situationer för den dyrköpta lärdomen var att jag inte kan förvänta mig hjälp utifrån.

Men denna dyrbara lärdom slutade inte där. Nej för när jag hade avslutat mitt ärende så ställde jag mig på busshållplatsen som skulle ta mig in till centralstationen. På denna hållplats fanns inga markeringar utan då ställer jag mig, som jag blivit lärd, bredvid stolpen med bussinformationen. När jag stått där ett tag så ser jag bussen köra förbi mig, utan att stanna. Då inser jag att jag inte hör eller finner någon längre av de andra som stod och väntade på bussen tillsammans med mig. Då har tydligen bussen stannat några meter innan mig, plockat upp de andra passagerarna och sedan kört iväg utan att ens försöka göra mig uppmärksam på dess existens. Vid denna ödesdigra sekund så sjönk jag ännu längre och längre ner i ångestträsket. När nästa buss snällt nog stannade så att jag kunde gå in i den, så fick jag använda all självbehärskning jag hade för att inte börja ta ut min frustration över de andra chaufförernas idioti på denna stackars chaufför som ändå hade gjort sin plikt. När jag satte mig ner så kände jag mig som ett tomt hål. Ett tomt hål i en skumpande buss av döende själar.

När jag senare väl kom på ett tåg hemåt så hade jag inte orken att ens grymta åt de människor som trängde sig för mig, eller för den delen trampade på min käpp. Väl ombord så stod jag mittemot en läskmaskin, inne på tåget, stirrandes på Coca Cola-loggan utan egentligen titta på den med en blick som befann sig tusen mil bort.  Ett tomt hål av apati med en rand av ångest som effektivt stoppade varje försök till att klättra upp. När jag tillslut märker att någon står och knuffar på mig så drar jag bara upp min biljett i förhoppning av att det bara är konduktören och att denna handling skall få vederbörande att lämna mig ifred. När jag känner biljetten lämna min hand och återvända dit så knycklar jag ihop biljetten i handen och trycker ner den i fickan, med en svag reflektion över att det är precis så jag känner mig. Ett hopknycklat papper i en mörk ficka.

 

Solen började plötsligt skina igenom tåget och framför mig så dyker en spegelbild upp på läskmaskinens inplastade framsida. Först så rycker jag nästan till av den bild jag ser framför mig men sen kopplar hjärnan ihop det med min nuvarande situation. Vit käpp, mörka solglasögon, keps. Anpassning, förändring, nutid. Jag är inte den jag har varit och nuet berättar inget om det förflutna. Coca Cola-loggan gömmer sig bakom en figur jag knappt hunnit börjat lära känna, än mindre börjat förstå. Mina blickar börjar röra sig runt i den del av tåget där jag befinner mig, bara för att titta på något annat än den vålnad som nu dykt upp på läskmaskinen. Jag ser några människor som ser ut som mörka pappfigurer, min syn kan inte tillgodogöra sig de olika ljusintrycken så därför är de just bara mörka pappfigurer. I en annan del av vagnen ser jag ingenting, där är det bara som en ljus vägg som reser sig upp för att effektivt skärva tågvagnen mitt itu. Sen så ser jag barnvagnen. Hon kan inte vara äldre än två år, sittandes där med sin docka i famnen, sitt blonda hår och sina stora ögon med uppmärksamheten riktad mot mig. Denna bild blir så tydlig för mig att jag inombords kastas rakt tillbaka till den tid då min egen dotter var i denna ålder, även om det inte var så längesen. Jag kommer på att mina mörka solglasögon till trots så måste det uppfattas som att jag stirrar nedåt åt det håll hon sitter, så jag öppnar upp i ett leende. Flickan besvarar genast leendet det men blir också samtidigt lite generad och jag väljer att vända bort blicken för att slippa genera henne mer. Min tanke blir: ”Alva, mitt ljus, du är där hemma och har inget med att göra med den skit jag fått uppleva idag.” Så jag började med det mödosamma arbetet med att försöka inte bära hem ryggsäcken med skit som jag fått fylld under dagens lopp.

Just där i de sekunderna av insikt så började mitt mörka hål att vittra sönder lite i kanterna och när jag väl stiger av tåget i Helsingborg så har jag fått tillbaka lite av ljuset i min värld. När jag väl stiger in genom dörren hemmavid så är jag så utmattad av all denna energi denna dag tagit, stulit ifrån mig för att så lämna tillbaka så jag somnar på direkten innan jag lägger huvudet på kudden.

När jag senare vaknar så skriver jag ett argt inlägg på min Facebook för att bara ventilera, ventilera ut all den frustration som vaknat av min syns försämring, över människors brist på medmänsklighet och respekt. Det lugnar mig lite att få den respons jag fick av detta inlägg men oavsett om mina känslor spelar roll eller inte så betalas ett pris på denna dag. Idag, två dagar efter att denna dag inträffade så är jag fortfarande ett lik, och det priset betalar inte bara jag.

Det betalar hela min familj.