Skrivet av: Torbjörn Svensson | 27 februari, 2015

Ödesdag

När man har DövBlindhet så har man inte samma möjligheter att kompensera för händelser i vardagen som vanliga människor har. Detta kan genomsyra rätt mycket i vardagen men jag vill påstå att när jag skall bege mig ut på resande fot som detta blir väldigt påtagligt. Små oförväntade saker som är obetydliga för personer med god syn och hörsel kan ställa till det ordentligt för mig och när man då möts av ett samhälle där de flesta bara tänker på sig själva så kan det bli katastrofalt. Detta var precis det som inträffade mär jag skulle för några dagar sen bege mig till Lund i ett ärende. Som tidigare nämnt så har jag, och många andra med mig, ett stort bekymmer med att min vita käpp inte respekteras. Det trampas och slås undan för fulla muggar och detta är en avgrundsdjup känsla av ångest och stress som jag får hantera varje gång jag skall ge mig ut. Jag brukar likna det med att de som gör så mot mig inte skulle uppskatta om jag slet ut personens ögon och trampade på dem. Obehaglig liknelse men ack så sann i upplevelse. Men åter till resan mot Lund.

På vägen ner så möts jag som vanligt av människor som gör sitt bästa med att förpesta min dag, käpptrampande, frustande och egoistiska. Så jag hade laddat upp med en jobbig känsla inombords redan innan jag steg av tåget i Lund. Först så hade jag oturen att inte hitta ordentligt och, ja, min stolthet till trots gick jag faktiskt vilse bland detta myller av människor som vällde fram över centralstationens område. I mina försök att komma på rätt väg igen så kände jag hur någon knuffade till mig i ryggen. Bakom mig stod en man som var allt annat än lycklig över att jag stod i hans väg. De få ord jag uppfattade ifrån hans beska tunga var tillräckliga över att jag skulle tända till på alla mina cylindrar. När jag står med vit käpp och får höra sådana ord som att ”du kan för fan inte stå här, flytta på dig” så blir jag bara förbannad. Jag vässade min tunga och valde några väl valda ord om mannens intelligens, eller frånvaro av den, innan jag kunde försöka ägna min uppmärksamhet mot att finna min väg till busshållplatsen igen. När jag väl hittade fram till hållplatsen där bussen skulle avgå ifrån så väntade jag vid markeringarna för synskadade och höll koll på klockan. Det stannade en buss och jag passade på att stega fram och fråga om detta möjligtvis var buss nr 3 mot Nöbbelöv? ”Nej” fick jag till svar och jag tog ett steg tillbaka för att inte hindra någon annan att stiga på, men stod fortfarande kvar på markeringarna i gatan. När tiden hade passerat för två av de bussar och jag hade frågat chaufförerna om det var rätt buss så steg en kvinna fram till mig och berättade att buss 3 hade kört ifrån hållplatsen två gånger när jag stod där men att de hade stått bakom de bussar som stod främst. Jag kände hur jag sjönk inombords när insikten kom att jag aldrig skulle kunna komma fram om det skulle vara så här bussarna tog ”hänsyn” till synskadade. När den tredje bussen kom så stannade den lyckligtvis främst och jag kunde åka med den. Jag var vid detta laget väldigt förbannad men också väldigt ledsen och sårad över att känna mig så utsatt. I efterhand så inser jag att jag måste bygga upp nya strategier för denna typ av situationer för den dyrköpta lärdomen var att jag inte kan förvänta mig hjälp utifrån.

Men denna dyrbara lärdom slutade inte där. Nej för när jag hade avslutat mitt ärende så ställde jag mig på busshållplatsen som skulle ta mig in till centralstationen. På denna hållplats fanns inga markeringar utan då ställer jag mig, som jag blivit lärd, bredvid stolpen med bussinformationen. När jag stått där ett tag så ser jag bussen köra förbi mig, utan att stanna. Då inser jag att jag inte hör eller finner någon längre av de andra som stod och väntade på bussen tillsammans med mig. Då har tydligen bussen stannat några meter innan mig, plockat upp de andra passagerarna och sedan kört iväg utan att ens försöka göra mig uppmärksam på dess existens. Vid denna ödesdigra sekund så sjönk jag ännu längre och längre ner i ångestträsket. När nästa buss snällt nog stannade så att jag kunde gå in i den, så fick jag använda all självbehärskning jag hade för att inte börja ta ut min frustration över de andra chaufförernas idioti på denna stackars chaufför som ändå hade gjort sin plikt. När jag satte mig ner så kände jag mig som ett tomt hål. Ett tomt hål i en skumpande buss av döende själar.

När jag senare väl kom på ett tåg hemåt så hade jag inte orken att ens grymta åt de människor som trängde sig för mig, eller för den delen trampade på min käpp. Väl ombord så stod jag mittemot en läskmaskin, inne på tåget, stirrandes på Coca Cola-loggan utan egentligen titta på den med en blick som befann sig tusen mil bort.  Ett tomt hål av apati med en rand av ångest som effektivt stoppade varje försök till att klättra upp. När jag tillslut märker att någon står och knuffar på mig så drar jag bara upp min biljett i förhoppning av att det bara är konduktören och att denna handling skall få vederbörande att lämna mig ifred. När jag känner biljetten lämna min hand och återvända dit så knycklar jag ihop biljetten i handen och trycker ner den i fickan, med en svag reflektion över att det är precis så jag känner mig. Ett hopknycklat papper i en mörk ficka.

 

Solen började plötsligt skina igenom tåget och framför mig så dyker en spegelbild upp på läskmaskinens inplastade framsida. Först så rycker jag nästan till av den bild jag ser framför mig men sen kopplar hjärnan ihop det med min nuvarande situation. Vit käpp, mörka solglasögon, keps. Anpassning, förändring, nutid. Jag är inte den jag har varit och nuet berättar inget om det förflutna. Coca Cola-loggan gömmer sig bakom en figur jag knappt hunnit börjat lära känna, än mindre börjat förstå. Mina blickar börjar röra sig runt i den del av tåget där jag befinner mig, bara för att titta på något annat än den vålnad som nu dykt upp på läskmaskinen. Jag ser några människor som ser ut som mörka pappfigurer, min syn kan inte tillgodogöra sig de olika ljusintrycken så därför är de just bara mörka pappfigurer. I en annan del av vagnen ser jag ingenting, där är det bara som en ljus vägg som reser sig upp för att effektivt skärva tågvagnen mitt itu. Sen så ser jag barnvagnen. Hon kan inte vara äldre än två år, sittandes där med sin docka i famnen, sitt blonda hår och sina stora ögon med uppmärksamheten riktad mot mig. Denna bild blir så tydlig för mig att jag inombords kastas rakt tillbaka till den tid då min egen dotter var i denna ålder, även om det inte var så längesen. Jag kommer på att mina mörka solglasögon till trots så måste det uppfattas som att jag stirrar nedåt åt det håll hon sitter, så jag öppnar upp i ett leende. Flickan besvarar genast leendet det men blir också samtidigt lite generad och jag väljer att vända bort blicken för att slippa genera henne mer. Min tanke blir: ”Alva, mitt ljus, du är där hemma och har inget med att göra med den skit jag fått uppleva idag.” Så jag började med det mödosamma arbetet med att försöka inte bära hem ryggsäcken med skit som jag fått fylld under dagens lopp.

Just där i de sekunderna av insikt så började mitt mörka hål att vittra sönder lite i kanterna och när jag väl stiger av tåget i Helsingborg så har jag fått tillbaka lite av ljuset i min värld. När jag väl stiger in genom dörren hemmavid så är jag så utmattad av all denna energi denna dag tagit, stulit ifrån mig för att så lämna tillbaka så jag somnar på direkten innan jag lägger huvudet på kudden.

När jag senare vaknar så skriver jag ett argt inlägg på min Facebook för att bara ventilera, ventilera ut all den frustration som vaknat av min syns försämring, över människors brist på medmänsklighet och respekt. Det lugnar mig lite att få den respons jag fick av detta inlägg men oavsett om mina känslor spelar roll eller inte så betalas ett pris på denna dag. Idag, två dagar efter att denna dag inträffade så är jag fortfarande ett lik, och det priset betalar inte bara jag.

Det betalar hela min familj.

 


Responses

  1. Verkligen hemskt att läsa om hur du behandlas i vardagen =/ Man vill ju tro att folk beter sig bättre i Sverige, men ego är det allt många som är. Tråkigt att du alltid ska stöta på dessa nötter som förstör dina dagar och suger ut all din energi. Tur du ändå lyckas hitta positiva tankar mitt i det svåra, bra gjort av dig!! Många kramar fr fam Lindstam =) Ser fram emot att träffa er i april!!

    • Tack Eva! Ja det är trist…. men kanske kan detta leda till något positivt? Må väl så ses vi i april 🙂 Kram

  2. Tung trist dag som jag förstår tar lite tid att bearbeta. Ge den tid så att den landar rätt och kan bidra till styrka hos dig för framtiden. Du är avundsvärd på att hitta positivt i mörker! Kram från oss i skidbacken.

    • Tack så mycket! Nu är ni hemkommna och jag har det bästa framför mig! 🙂 kram

  3. Intressant men ändock nedslående. Är det ingen som tar Dig under armen nuförtiden och leder Dig till rätta?

    • Hej! Nej tyvärr inte, jag undrar egentligen hur folk ser ut när de står där runt omkring mig?

  4. Hej
    Hittade nyligen din blogg, som för övrigt är helt underbar att finna då jag för 7 år sen blev mamma till en underbar son född med bland annat RP. Att läsa hur ni upplever världen och kan förmedla den med ord till mig. Har länge väntat på att få höra hur grabben upplever sin RP. Tyvärr är det nog frågor jag aldrig kommer att få svar på då han inte har förmågan att kunna svara på så abstrakta frågor. Desto viktigare att få at del av er som kan förmedla vidare hur de KAN vara att ha RP.
    Stor kram från en mamma till en son med RP.

    • Tack Carina! Tycker det är jättebra att du kan få ut något av min blogg och du är välkommen att skriva och fråga om det är något du undrar över. Ha en fin dag! Kram

  5. Hej Torbjörn, vad ledsen jag blev av att läsa detta. Tycker du verkar vara en fin person, och jag tycker om ditt sätt att skriva. Lägger till din blogg i mina bokmärken, kram på dig!

  6. Massor av kärlek till dig ! Efter att ha läst om din dag här, så blir jag påmind om hur mycket en tar för givet ibland..

  7. Nu blev jag uppmärksam. Har aldrig sett en busshållsplats med plats för syn/hörselskadade (heter det verkligen skadade? rätta mig om jag har fel. Är gammal i gemet så att säga). Däremot har jag sett kurer med knapp på för att höra när bussen går…men om man inte hör då, vad gör man då? Det här måste ju belysas! Det är ju inte klokt! Tänker på min egen hållplats, som nu i vinter varit full med snö. Du hade ju knappt kunnat ta dig fram där, knögligt & jävligt! Dessutom backen för att ta sig ner, har varit glashal. Delat på facebook, men vad kan vi göra mer?

    • Hej! Det finna så kallade ledstråk och sinusplattor för synskadade som är till för att vi skall kunna orientera oss, hoppa på bussen osv. Dessa plattor finns inte överallt men skall göra det då det är en tillgänglighetsfråga. Och nät det gäller snö, ja haha, där har du fullständigt rätt. Jag har ju ändå turen att bo i en landsdel där snö är sällsynt. Det du kan göra är att påpeka sådant till gatukontor, kommun osv. Inte bara för min/vår skull med DövBlindhet utan även för alla äldre som också hamnar i samma situation när de blir så pass gamla att syn och hörsel sviktar. Tack för att du skrev Inkan! Ha en fin dag, mvh Torbjörn

  8. Usch och fy, då vet jag vad som väntar, redan nu har jag gravt nedsatt hörsel,,använder mig av hörapps.men det är nästan jobbigare, För jag hör inte vad personen säger som vill komma förbi, för allt trafikbullaer. Synen bra på högra, efter gråstarrsop. men vänster efterstarr, halvblind. med andra ords.

    Såg på Fb en väninna satt in om en käpp som visar att man inte hör.
    Men folk är så hänsynslösa så fort man har ett handikapp.
    Vågar knappt gå ut..

    Nya generationen har inget förnuft alls.

    snart 72 år.

    Tappa i te hoppet.

    Vi kämpar vidare.

  9. Hej 🙂
    jisses !! Jag blev helt matt när jag läste din resdag…o irriterad på alla människor som fanns omkring trots jag inte var där… Att det ska va så svårt för folk att öppna munnen o fråga om man kan hjälpa till med något..stanna upp…trevlig ton i bemötande o dyl…
    Ha en trevlig dag och helg 🙂
    Kram

    • Hej Inger! Jag förstår inte heller, men kanske kan alla dessa delningar av mitt inlägg kanske kan göra en liten skillnad 🙂 Ha en fin helg, kram!

  10. Hoppas du orkar hålla ut och kämpa på. Jag är imponerad! Och inte särskilt imponerad av våra medmänniskor. Ser jag någon som använder blindkäpp eller en äldre människa som behöver hjälp eller en mamma med barnvagn…ja, då ställer jag instinktivt upp. Men på ett – hoppas jag – respektfullt sätt. Hittade din blogg via Facebook och ditt förslag om markering på käppen. Smart!

    • Hej Niklas! Jo det orkar jag nog. Speciellt när jag får stödet och kommentarerna om att jag gör något bra så orkar jag dra den här kampen en bit till. Det är tyvärr ett antal personer inom dövblindgruppen som inte orkar eller kan göra detta och då vill jag passa på medan jag är ung och har lite rester kvar av syn och hörsel 🙂 Ha en fin helg!

  11. Tack för att du delar med dig av din vardag och dina svårigheter.

    Det är fullständigt förkastligt, de beteenden du beskriver. Fy alltså.

    Det är också en påminnelse att man bör försöka hjälpa folk så mycket man orkar.

    Tack.

  12. Mycket bra skrivet. Det ger verkligen insikt om hur det är att leva både som syn och hörselskadad. Min son är hörselskadad och han har fått utstå mycket i sina dar i skolan och på fritiden. Många som inte förstår och/eller vill förstå.
    Det har gjort att han valt att leva utan sin hörapparat för att minimera risken att bli illa behandlad. Han är 20år i dag så vi får väl se hur han gör längre fram.
    Jag lever med ständig nervsmärta och får ofta skäll för att jag sätter mig på handikapp platser på bussen. Människor har till och med anklagat mig för att ljuga å flytta på mig. Jag får också månfa gliringar när jag måste gå på handikapptoaletten på grund av smärtan. Jag ser inte handikappad ut så därför har jag inte rätt att anvönda almänna hjälpmedel. Jag har funderat på att skaffa mig en käpp så det syns att jag har ont eller att det är något knas med mig.
    Jag har en önskan om att människor skulle bli mer förstående om varandras olikheter å ta hänsyn till varandra.

    • Hej Åsa! Det är skrämmande det du skriver att man som person i samhället förutsätter att man fuskar eller försöker åka snålskjuts. Jag ställer mig denna fråga var den misstänksamhet som finns hos den svenska befolkningen kommer ifrån? Jag hoppas på en framtid där vi börjar bry oss lite mer och inte förlorar den del av mänskligheten som gör oss speciella, empatin. Önskar dig en fin helg, och tack för att du delade med dig.

  13. Fick ont i hjärtat när jag läste detta, du är verkligen stark måste jag säga. Blev både ledsen och arg när jag läste hur din dag var och hur folk behandlar dig ska det vara så svårt att hjälpa till eller visa lite respekt… Det är helt sinnesjukt, jag hoppas verkligen att du får det lättare och att folk blir mer uppmärksamma efter ditt inlägg. Du är verkligen sjukt stark som klarar av detta. Detta borde du gå ut med i tidningarna så folk får se det från en annan sida så kanske det blir mer förstående, inte vet jag men detta borde uppmärksammas! Grym e du, ta inte åt dig av hur folk behandlar dig att du ens klarar av att ge dig ut i kollektivtrafiken är sjukt! jag menar det är svårt när man både ser och hör ändå…. Kämpa på och låt ingen trycka ner dig!!!!! Lämnar aldrig kommentarer men kände verkligen att du förtjänar att höra hur grym och stark jag tycker du är. / 17 årig tjej från Göteborg

    • Stort tack Emma! Det värmer verkligen. Jag vet att artikeln har skickats till de större tidningarna men mig veterligen har ingen nappat. Synd för det behövs verkligen uppmärksammas mer. Tack återigen Emma, önskar dig en fin dag!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: