-Vill du gästblogga på min blogg hjärtat?
-Varför då? Jag bloggar inte längre?
-Jag vet, men jag frågar ändå.
(Funderar, ser säkert väldigt fundersam ut fast jag redan har bestämt mig. Gästblogga låter lite flashigt (ja, försök hitta ett svenskt ord för det du!) och jag tackar ja, men säger:
-Låt mig fundera lite. Jag svarar sen.
-Okej. Men bara så du vet så är det många som vill.
-Jaja. Förresten, har du blivit så stor nu att du har gästbloggare?
-Ja, eller inte stor. Men folk vill faktiskt skriva i min blogg.
-Coolt. (Samtidigt himlar jag garanterat med ögonen, förstår inte varför men tänker att effekten av ointresset ska bli större då)
Det går några dagar och en dag säger jag det bara, sådär i förbifarten: Jo men jag bloggar gärna. Vet inte vad jag ska skriva om bara men det löser sig. När är deadline? Deadline var igår. Idag är det måndag och jag är inte klar. Har inte ens börjat faktiskt. Eller jo det har jag för jag skriver ju nu, men eftersom jag är gift med han den där som ville ha inlägget fick jag dispens (jaja det kostade, men så får det vara).
Så nu sitter jag här framför en datorskärm som är lika stor som Tvn i stugan i Bolmen och Winnerbäck smeker mina hörselgångar. Länge har jag funderat över vad jag ska skriva om. Det finns många ämnen som berör mig och som många säkert förstår är det inte alltid så roligt att vara gift med en person som är som utbytt, men det ämnet är på något vis redan avklarat. Vi har det inte som alla andra, vi är inte som alla andra (tacka fan för det, jag vägrar vara som alla andra eller som alla andra vill att jag ska vara) men det känns- mättat. Jag är mätt på depression, tråkigheter, längtan, framtidsplaner som krossats. Allt. Men jag kommer aldrig bli mätt på det som kanske gör skillnad för den som inte är så stark. För den som inte kan tala för sig eller inte vågar. Mitt hjärta bankar lite extra för de svaga i samhället, för de som finns men som inte syns.
Så när jag nu har chansen att ge dem en chans att synas – varför skulle jag inte ta den? Varför ska jag skriva om mig eller oss när det finns andra som behöver synas mer?
Därför tar jag chansen här och nu för att du kanske ska se det jag ser.
Tåget stannar till på perrongen, jag kliver av för att byta till nästa tåg. Längtar hem, tycker att kylan är jobbig och har inte klätt mig för att stå och vänta för länge så jag snabbar på, hinner precis innanför dörrarna innan de går igen. Utanför fönstret ser jag en man som ser ut att frysa. Han är verkligen inte klädd för att stå utomhus, men han ser inte ut att vänta. Det ser faktiskt ut som att han bara står där intill väggen. Jag kommer hem, välkomnas av sambon och färdiglagad middag. Efter en varm dusch kryper jag upp i soffan och ser redan fram emot sängen, trött i hela kroppen och förkylningen gör det inte bättre. Jag kan dock inte sluta fundera på den där mannen. Vad gjorde han där? Varför stod han bara där med vilsen blick?
Några dagar senare ser jag honom igen. Den här gången har jag gott om tid och bestämmer mig för att ta reda på vad han gör. Jag går fram och ger honom ett leende och ur rockfickan plockar han fram en tidning. Jag ser frågande på honom och ser säkerligen ut som en riktig storstadsbrud med viss ton i håret. Han ler ännu mer och så säger han: Ja jag säljer, Aluma är vår tidning. Alltså hemlösas. Jag tjänar en slant på den så att jag överlever idag. Jag köper ett exemplar och inser att jag är helt efter. Jag fattar verkligen ingenting. Självklart är jag inte dum i huvudet och tror att alla har det bra i Sverige, men tanken har aldrig slått mig innan – det finns människor i det här landet som inte har tak över huvudet. Herregud. Men hur är det möjligt? Vi har ju försäkringskassan och socialen – det är väl bara att gå dit och säga: jag behöver hjälp, så fixar de resten? Jag är 25 år gammal och tror på riktigt att vi lever i ett välfärdssamhälle som gäller alla.
Tiden går och ofta ser jag mannen med sina tidningar. Jag köper ett nummer varje månad och bjuder på en kopp kaffe när jag inte vill ha någon tidning. Varje gång får jag höra en ny historia och till slut har jag hela bilden klar för mig. Jag har varit gift, har tre ungar. Träffar dem sällan, vill inte att de ska se mig såhär. Men jag ringer dem ofta, de är vuxna nu och har bra liv. Frugan drog när jag blev uppsagd och började ta till flaskan. Jag förstår att hon tröttnade, jag orkar inte alltid leva med mig själv heller. Jag har försökt men soc, de är inte lätta att jiddra med. Ställer krav och jag pallar inte. Fan det är kallt ute och har ingenstans att sova, inte lätt att inte supa till det då.
Tiden går och en dag är han inte kvar. Jag letar runt på centralen men han är ingenstans. Jag börjar undra, funderar över vad det har blivit av honom. Försöker fråga runt men ingen vet. Han är försvunnen och syns inte mer, har kanske slutat sälja tidningar och hamnat på rätt sida igen?
Jag flyttar från orten och flera år senare vet jag fortfarande inte vart han tog vägen. Det jag dock är tacksam för är att han gjorde att jag började se med riktiga ögon.
Knutpunkten, här samlas många människor som är på resande fot. De stannar till, köper en kaffe eller en bit mat och rusar sedan vidare. På nätterna är det stilla, endast några människor befinner sig här. Om de har tur får de stanna kvar på bänkarna, men om fel vakter jobbar vet de att det är lika bra att dra direkt. Några av dem försöker ge sig i kast med diskussioner om nattens kyla, men med fel vakter är det lönlöst. De andra blundar, kan till och med bjuda på en kaffe ibland och de ger dem ro. Är medvetna om att några timmar i värmen räddar deras liv.
Morgonen närmar sig och platsen fylls återigen på med människor som har bråttom, de rusar förbi dem som ligger på bänkarna och några av dem ser med avsky i blicken på de härjade kropparna; Usch, att jag måste se det där. Elände. Ryck upp dig, skaffa dig jobb och ligg inte här och besudla bänken!
De trötta och hungriga går därifrån, vet att vaktbytet snart närmar sig. Traskar vidare mot ingenting i hopp om att finna någonting. Några av dem säljer tidningen Faktum, står i timmar utanför shoppingcentrum och mindre affärer för att tjäna sitt levebröd på ynka 25 kronor per tidning. De står där med tunna kläder, sommarskor på fötterna och utan vantar, men trots det så bjuder de dig på ett leende. Sällan ropar de efter sina köpare, de står bara och står. De syns men vill ändå inte synas. Vill inte ha blickarna och önskar att du inte höjde på ögonbrynet. Det kunde ha varit du. Har du tänkt på det? Ett felsteg i livet och så blir det din tur. Där och då kommer det bara att vara du, ingen kommer att ta emot dig när du faller.
När tidningsförsäljningen går trögt finns det inte pengar till mat, kanske en kopp kaffe men sen är det stopp. Det är dyrt att leva på gatan, ingenstans att gömma sig när kylan kommer krypande så vida man inte köper sig någonting. Då tycker cafébiträdena att det är okej att man sitter. Men inte slösitta inte, det skapar onda ögat från chefen och de övriga gästerna. En bra dag finns det pengar till någon varm middag, och möjligtvis var det någon som var extra bussig och köpte en tidning utan att begära växel tillbaka. Kanske finns det en sovplats kvar på Hemlösas hus, men dit är det långt och fötterna är såriga och trötta efter en vinter i trasiga sommarskor. Har man tur kanske någon har glömt att stänga porten så att man kan krypa ihop osynlig längst upp i trapphuset, då slipper man kylan men stengolvet är hårt och kallt och sömnen orolig. Någon slår i ytterdörren och man rycker till, rädd för att bli upptäckt. Dagen gryr och samtidigt som alla hemlösa fortfarande letar värme kliver du upp ur din varma säng. Dricker en kopp kaffe och läser tidningen. Du tar dig till jobbet, tycker att det är kallt på cykeln men är snart framme på kontoret och sätter igång dagens arbete. När lunchklockan ringer tar du med dig dina kollegor och går till en närliggande restaurang och på vägen därifrån handlar du en dricka i närköpet. Du ser människan som står där utanför med ett gäng tidningar i handen och där och då har du möjlighet att förändra.
Det kunde ha varit du, det kan bli du.
Alla kan inte göra allt – men alla kan göra något. Så, vad gör du?
http://boom.aftonbladet.se/sthlm-panda-lamnad-snodriva-att-hur-manga-hjalper-till/
(Efterord av Torbjörn)
Stort tack Jenny för detta viktiga sista inlägg i denna omgång av gästskribenter. Även ett stort tack till Emma P, Jackie, Kristina, Sarah, Emma F och Åsa för era viktiga bidrag till denna blogg och till sist ett tack till er som läst, delat och kommenterat! Jag rekommenderar att titta in på bloggen lite då och då för rätt snart börjar en ny omgång av gästbloggare. Vi ses!
//T
Att leva med RP 
Kommentera