Gästbloggare Nr 5: Emma Fjällborg Ohlsson

Jobbigt att stå vid sidan av och inte veta vad man skall göra.

Jag är alltså en av de som fått förfrågan om att gästblogga på Tobbes populära blogg. Shit! Det var min första tanke men samtidigt så blir man ju glad och hedrad att Tobbe ville ha mig som gästbloggare.

Först och främst, en kort presentation om vem jag är (ett av kraven tydligen, hihi)
Emma är då mitt namn, född och uppvuxen i Mora, Dalarna.
Född med grav hörselskada men pga idiotläkare så fick jag inga hörapparater förrän jag var 6 år.
Bor idag i Flyinge, utanför Lund med min familj som består av mannen Klas, sonen Oscar (4,5 år) hunden Ludde och undulaten Pippi. Till djurskaran tillhör även 2 hästar.
Gick riksgymnasiet för hörselskadade och döva i Örebro, jag hamnade i en klass blandade hörselskadade och döva och även årkurs 1-4 tillsammans. Jag lärde mig teckenspråk rätt fort men tyvärr har jag tappat mycket av det nu då det inte används regelbundet.
Det var i Örebro som jag träffade Tobbe första gången, han gick på den skolan där jag och mina klasskamrater läste våra kärnämnen då jag gick på 2 olika skolor de första 2 åren då jag gick naturbruk med inriktning häst men lärarna på naturbruksskolan kunde inte fixa kärnämnena förrän jag började tredje året.

Jag kan dock inte komma ihåg exakt första gången jag träffade Tobbe men tror det var på ungdomsgården som vi ofta var på. Vi blev ett kompisgäng som umgicks, hade roligt och gjorde tokiga saker. Första året var nog det roligaste året vi hade där.
Mitt sista år i Örebro så bodde jag i samma hus som Tobbe fast i lägenheten under hans, en av mina favoritsysselsättningar på den tiden var att spela Uncle Trackers ”Follow Me” å gärna så högt som möjligt oxå. Jag blev inte så populär hos Tobbe de gånger det hände, fast idag är vi nära vänner och så kommer det alltid förbli.

I och med att jag känt Tobbe i så många år så har man ju varit med om hans intressen till motorcyklar och sitt jobb m.m men även perioderna som han mådde dåligt utan att riktigt förstå varför.
Alla intressen som helt har raserat pga sjukdomen, för mig som nära vän har det ibland varit svårt att veta hur man ska hantera detta och vad man ska säga/göra, men jag har insett efter att ha pratat med Tobbe och träffat honom flertalet gånger att det är att fortsätta vara som innan. Han kommer ju aldrig sluta vara den Tobbe som jag en gång i tiden lärde känna, fast idag är man medveten om varför han inte alltid orkar, varför han missar saker och ting, att han kan behöva ledsagning om man ska iväg nånstans osv.
Man blir inte heller längre irriterad över att något som är inbokat/bestämt blir inställt, visst kan man bli besviken men samtidigt så vill man ju alltid att Tobbe ska må bra och vill hans bästa och vet att man får träffas en annan dag. Nu har vi dock haft oturen att någon av oss (eller nån i familjerna) har åkt på nån förkylning, feber m.m och där har det verkligen varit lika från bägge håll.
I början visste jag inte alls hur mkt man skulle våga fråga och prata om hans syn (hörselskadan vet jag ju sen tidigare) eller hur man ska vara eller hur mycket man ska hjälpa och så. Idag vet jag och det är tack vare Tobbes öppenhet. Idag gör jag saker av ren reflex där jag själv kan upptäcka ev ”faror” och jag vet att han skulle säga ifrån om det blir fel eller för mycket. Fast samtidigt så vet jag att Tobbe vill klara sig själv så mycket som möjligt så det kan bli en svår balans det där men tror nog jag lyckas rätt bra ändå 🙂

Något som jag verkligen har uppskattat är de tillfällena som Tobbe bjudit med mig på olika träffar. Den första var anhörigträffen, det var intressant och man kunde förstå lite hur Tobbe har det med syn och hörseln men inte alls så mkt som jag tror. Denna träff gjorde det lite (bara pyttelite) lättare att stå vid sidan av för nu visste man iaf hur man ska vara fast jag önskar hellre att jag kunde göra något så Tobbe slapp detta

En annan sak som är helt otroligt med Tobbe, det är hans hjälpsamhet och stöttande om man själv skulle må dåligt för något trots att han har det tufft på eget håll.
Jag kommer än idag ihåg hans stöttande och peppande när jag själv höll på att stryka med i livet. Tobbe erbjöd sig att ta sig till sjukhusest i Lund bara för att jag skulle få sällskap och besök när jag låg inlagd där efter en akutoperation, jag skulle dock hem samma dag 🙂

En sak är iallafall säker, jag vet inte vad jag hade gjort utan Tobbe och hans familj i mitt liv, vad som än händer med oss i framtiden så kommer vi alltid finnas för varandra ❤ Det är jag helt säker på.

Annons