Jag hatar vintern. Inte så mycket för att det är kallt, blåsigt eller regnigt, utan för att det är mörkt. Så jäkla mörkt. Om solen behagar visa sig bland dessa gråsprängda moln så gör den det endast för några timmar sen är det som någon drog ner en mörk gardin, hastigt. Är man då mörkerblind, som jag är, så är detta mörker riktigt trist att genomlida. Det begränsar en, och jag är en person som inte gillar att bli begränsad. Nej fy för det.
Men det finns faktiskt saker som är bra med vintern. Som julen till exempel. Jag är en otroligt traditionsbunden individ som älskar att göra samma saker varje år, år ut och år in. Jag bär med mig minnen inom mig som fyller mig med värme och glädje då en tradition har varit inblandad. Jag kommer aldrig glömma när jag var barn och vi åkte iväg veckan innan jul för att hämta julgran uppe på Hallandsåsen på en odling där uppe. På vägen dit så fick man oftast se första snön för året och bara det var en upplevelse för sig. När vi väl kom fram så hälsade vi alltid på gubben som ägde stället och sen började jakten. Åh, vilken jakt, och det var så kul att knata runt bland granarna för att finna granen med stort G. När spektaklet var över så avslutade vi alltid med att fika, med varm choklad och mackor, antingen inne i stugan på granodlingen eller längs med en sjö som låg där i närheten. Denna tradition slutade för ett antal år sedan och jag måste ärligt säga att jag har saknat det sen dess.
Men nu har man turen att ha en egen liten familj och plötsligt öppnas dörrarna till att ha en egen julgranstradition, en egen julgransjakt. De tidigare åren med min lilla familj så har vi bara lyckats komma till City Gross parkering och köpa gran där, sorgligt nog, men detta år gav jag mig tusan på att det skulle bli mer ordentligt. Så jag frågade mina föräldrar när de var på besök hemma hos oss, om inte de skulle kunna hjälpa till att åka ut till en riktig julgransodling tillsammans med mig och Alva. Sagt och gjort så begav vi oss iväg i söndags förmiddag upp till ett ställe som ligger på Kullahalvön. Alva var så taggad inför letandet och ja, jag var också riktigt taggad – äntligen! När vi väl kom fram till den avsides liggande gården så drog jag på Alva sin overall och sen knatade vi ut ibland granarna. Jag tror att Alva såg mig förvandlas från sin pappa till en jämnårig kamrat för jisses vad exalterade vi var när vi gick omkring bland granarna. ”Denna skall vi ha!” ”Oj, vilken stooor!” ”Kolla denna!” utbrast vi! Jag såg egentligen inte granarna ordentligt för det blev som en grön röra alltihop men tacksamt hade jag ju Alva och mina föräldrars hjälp att finna en gran som vi var nöjda med. Så efter att ha snubblat över tusen smågranar och stubbar, och rivit mig på barren så kom jag ut ur odlingen med en gran i famnen! Wow! Alva skuttade glatt bredvid mig och var riktigt glad över detta äventyr och jag delade verkligen hennes känsla av att detta var kvalitetstid i våra liv tillsammans.
Att vi sen en dag senare klädde granen tillsammans ökade bara på den härliga känslan som julen kan frambringa och jag är så otroligt glad över att vi kanske har startat något som vi kan ha som tradition i många år framöver.
Det finns verkligen ljus i mörkret.
Att leva med RP 
Kommentera