Grep

I somras så tog jag fram röjsågen och gick lös på allt markväxande otyg i vår knepiga och vildvuxna häckliknande avgränsning på tomten. Det gick hur bra som helst tyckte jag ända tills jag kände hur det sved till på armen. AJ! Sen sved det till igen på samma arm och efter det fick mitt ena ben vad det tålde. Helvete, getingbo! Jag släppte maskinen och rusade iväg för att slippa attacken och efter en stund så gav de upp sina försök att utrota mig. Med smärtande stick och ömmande lemmar så stod jag och funderade på vart getingboet hade sin placering och insåg att med min dåliga syn så skulle jag aldrig finna det, även om jag hade ett hum om området jag var i när attacken skedde. Så jag fick kalla in min pappa till att hjälpa mig finna boet och efter en kort stunds letade så pekade han och sa ”där är det, under roten där, ett jordgeteingbo”. Tydligen hade jag varit rätt elak mot boets innevånare då jag körde rakt på boet med röjsågen och piskade dess habitat à la stormen Gudrun gånger hundra, vilket de då visade sitt missnöje med sina giftfyllda gaddar.
Så det var bara till att undvika det området och fortsätta med sitt uppdrag med att försöka göra häcken lite mer vettig i sitt utförande. När jag senare samma dag beklagade mig på facebook om mina ömmande getingstick så fick jag bland annat reaktionen ”varför gör du något sådant med den dåliga syn du har?” där man syftade att det är rätt farligt att röja omkring med en röjsåg i sådant läge.

Ja varför gör jag det?

Mitt svar är att jag vill inte ge upp allt som jag tidigare har kunnat göra bara för att Ushers syndrom behagar att stjäla min syn. Jag fick ge upp min körning på vägar och bara det var ett enormt hårt slag mot min identitet och framför allt min självständighet. Så jag stretar emot känslan av att inte kunna göra något och försöker så mycket jag kan göra praktiska saker som jag fortfarande har kunskap om att utföra. Med begränsad syn innebär det att man gör samma sak fast ändå annorlunda. Plötsligt spelar säkerhetsfaktorn en större roll i det man gör och jag kan ge ett exempel på detta.

När jag klipper gräs till exempel så har vi det systemet att Alva håller sig på ett och samma ställe, som altanen eller sandlådan. Då vet hon om att hon skall stanna där och när jag passerar med gräsklipparen så kollar jag till att hon är kvar. Är hon inte det så stannar jag maskinen omedelbart för risken att jag skulle köra över hennes fötter eller liknande är för stor i ett sådant läge. Hon vet om att det är farligt att gå nära mig när jag klipper gräset och hon visar stor respekt inför detta faktum. Detta visar sig bland annat då hon måste få kontakt med mig, då hon ställer sig och hoppar och flaxar med armarna på behörigt avstånd, tålmodigt väntandes på att mitt lilla synfält skall passera där hon befinner sig. Jag är fullständigt övertygad om att det finns tillfällen då hon stått så i åtminstone 10 minuter. Samma sak gäller när jag kör med röjsågen, alla håller sig undan tills jag är färdig.
Sen kanske man kan undra som läsare av denna text hur en gräsmatta ser ut hos en med dövblindhet? Jag kan meddela att vi har den enda tomten i grannskapet där gräsmattan kan ha en klippning likt en mohikan.

Men ibland kan det bli lite tokigt ändå, trots att man tror sig ha koll på läget.
Som den gången, under vår höststädning av trädgården, när jag skulle slänga på lite ris på skottkärran med grepen. Jag stod bredvid skottkärran och arbetade med grepen i högen och slängde upp riset när det plötsligt sa ”tjong” följt av ett vrålande. Där stod Alva som också skulle lägga pinnar och löv i skottkärran, hjälpsam som hon är, och som plötsligt fick en stor grep rakt i pannan så det slog stjärnor om det. I det ögonblicket stod jag med hjärtat i halsgropen, darriga ben och med en enorm tacksamhet över att Alva inte hade gått fram några centimeter till. Istället för ett blåmärke i pannan hade det kunnat slutat med att hon fått grepens vassa piggar rakt igenom huvudet…

Men vi lärde oss en viktig sak den gången, att när jag håller på med sådana saker som kan vara lite farliga när man inte har tillräcklig syn så håller sig alla andra borta ifrån mig. För jag tänker inte sluta göra saker som får mig att känna mig nyttig och delaktig om det så bara betyder att jag klipper gräsmattan snett, byter hjul på bilen eller bygger en sandlåda till mina barn. Det är en rättighet att få vara nyttig, att få arbeta med det som man är duktig på och det är en rättighet som jag aldrig tänker ge upp. Så istället finner vi lösningar och tänker lite extra på säkerheten.

Jag tänker aldrig sluta vara självständig.

Annons