Skrivet av: Torbjörn Svensson | 13 november, 2014

Kort

Jag lägger handen på rutan.

Jag lämnar ett liv bakom mig och låter ett nytt veckla ut sig framför mina nya trevande steg.
Vakuum av att lämna en situation av värme, glädje, gemenskap. Luften känns tunn och tjock på samma gång.
Rutan är verkligen kall. Bakom den finns en annan värld. Men var det inte den som jag precis lämnade?
Melankoli och sorg tätt omslingrade på min bädd av tragik. Jag vill inte dela säng men på något vis känns det som jag redan ligger nerbäddad under täcket av obeskrivlig tyngd.
Obegripligt för er men väldigt logiskt för mig. Jag ändrar mig inte.

Det förflutna skriker i mina öron. Det är ju fan att min framtid skall kännas så…fel.
Tar bort handen och tänker på det som väntar. Familj, värme. Framför allt på att hålla framtiden i min famn. Mina barn.

Nu är jag här.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: