I helgen deltog jag i ett medlemsmöte med vår regionala förening för oss med dövblindhet, FSDB Skåne. Det var ett vanligt medlemsmöte, ett av många, och som denna gång tog plats längst uppe i höghuset Kronprinsen, Malmö. Jag åkte tidigt på morgonen för att hinna i tid och möta upp min tolk som skulle hjälpa mig under dagens lopp. Väl framme på plats så förlöpte mötet bra och jag fylldes av en varm känsla utav gemenskap och att kunna finnas i ett rum med massa människor som har full förståelse över att livet inte är raksträcka, dans på rosor eller fylld med metaforiska räkmackor. Det finns en respekt och förståelse för varandras funktionsnedsättningar som är helt enorm att känna, samt att kunna möta varandra som människor – inte som funktionsnedsatta individer. Det är därför jag fullkomligt älskar dessa stunder av gemenskap som föreningslivet kan erbjuda, vilket är ganska lustigt med tanke på att jag avskydde all tanke på föreningsliv tidigare i mitt liv. Så jag sitter där i ett rum av människor och njuter av den sociala lyxen det innebär.
Jag ser oss med dövblindhet som små öar på ett vidsträckt hav. Dessa öar är våra liv och i vissa fall är de även väldigt illustrativa i att förklara isoleringen i samhällets stora mörka hav. När vi dövblinda träffas är det som att de små öarna dras ihop med osynliga trådar till dess små landmassor skapat en hel kontinent av sammanslagningen. Denna kontinent frodas av gemenskap, liv och äventyr tills de till slut spricker upp i små öar igen som driver ifrån varandra för att ensamt driva omkring på havet. Där driver de omkring, till synes planlöst, tills den där osynliga tråden sträcks igen för att så dra ihop oss till en stor sammankomst. Allting har ett slut sägs det, och denna sanning undflyr ingen av oss, speciellt inte när en träff med andra dövblinda är över. När jag släpper taget om kontinenten och åker hem så spelar det ingen roll om jag åker bil, buss eller tåg för det känns som jag sitter på den där ön på väg ut över havet igen.
Måtte ingen kapa den där tråden.
Fint skrivet Torbjörn! Känns som det ligger en fin dikt gömd i texten…ger mersmak!!
By: Storebror F on 8 oktober, 2014
at 07:49
Tack! Kanske blir det mer 🙂
By: Torbjörn Svensson on 9 oktober, 2014
at 08:23