Skrivet av: Torbjörn Svensson | 5 september, 2014

Längs med en landsväg

Några veckor sen så åkte vi en sväng. Vi var jag, min fru Jenny och vår lilla dotter Alva som hade tryckt in oss i vår Citroen på en lite söndagstur med bilen för att bara ta upp en tradition som vi har tappat de senaste två åren. Sen jag blev av med körkorten, då jag var den som oftast körde och dessutom tappat en del syn med all den kris det innebar, så föll söndagsturen bort av naturliga skäl. Men så väcktes frågan om vi bara skulle ta och köra en sväng och vips, sagt blev gjort, med en destination som var lite oklar. Förr åkte vi ofta runt och passade på att titta på hus vi var intresserade av, sevärdheter eller helt enkelt bara titta på lite hederlig skånsk miljö.

Färden denna söndag tog oss norrut långt ut på Kullahalvön tills vi plötsligt fann oss åkande förbi det område där vi tidigare bodde. Jag satt i baksätet och tittade ut och kände igen en massa saker och med det så dök minnen upp som jag inte visste att jag hade. Det kändes rätt märkligt att åka förbi allt det där. Det dök upp en klump i magen ju längre vi körde och när vi väl passerade huset vi tidigare bodde i, så sög det rejält i bröstet av sorg. Väldigt surrealistiskt. Det var nästan som man besökte något från en svunnen tid med de drömmar och förhoppningar man hade då.

Vi bodde då mitt ute bland åkrarna, strax utanför Nyhamnsläge längs med en enslig landsväg cirka två kilometer från kusten, i en gammal arbetslänga från 1800-talet. Denna länga hade man gjort om till lägenheter, varav vi hade vår längst upp i takdelen med milsvid utsikt över åkrarna. Vi stormtrivdes verkligen där ute och för var dag som gick desto mer övertygade var vi att vi skulle permanent bosätta oss i något hus därute bland åkrarna. Det var så fritt att leva där ute, öppet och så fantastiskt tyst om nätterna att jag ibland undrade om man var ensam kvar på planeten. Så vi började leta hus i området, trevandes och drömmandes om en egen liten tomt där längs med de otaliga grusvägarna. Ett hus där Jenny kanske kunde ha hästar på tomten och jag kunde bygga ett stort garage till mina motorcyklar där mitt skruvande och putsande kunde uppgå till en ren och skär mani. Ett hus där vår familj kunde utvecklas och förverkliga sina drömmar och med det kunna känna att man har bosatt sig absolut rätt.

Men så kom Ushers.

Plötsligt blev läget ett helt annat. Jag blev av med mina körkort och med det så blev jag hänvisad till en buss (låg ca 1 km ifrån oss) som gick bara en gång i timmen och inte längre än till klockan tio på kvällen. Jag kunde inte gå omkring ute i mörkret, och de gånger jag försökte gå längs med den obelysta vägen så trillade jag ner i diket. Jenny fick börja köra alla ärenden som jag tidigare kunde avlasta henne med, samtidigt som jag satt hemma med en sex månaders liten tös så kände jag mig så jäkla isolerad. Allting blev plötsligt så himla krångligt. Så vi lämnade lägenheten och våra drömmar om ett hus ute bland rapsfälten likt en kvarglömd flyttkartong i ett tomt och dammigt förråd.

Idag bor vi i ett hus som vi hyr, ett stenkast från kusten, med busshållplats bara några hundra meter ifrån huset och det passar vår nuvarande situation så enormt bra. Bussarna går ofta och med min färdtjänst ovanpå det så har vi har det väldigt bra och kan tänka oss att stanna här väldigt lång tid. Tänker nästan aldrig på de drömmar vi hade då och det stället som vi högt uppskattade att bo på.

Nästan aldrig.

För när jag satt där i baksätet med åkrarna svischandes förbi, så kändes det som att jag hade gått in i det där mörka dammiga förrådet och bokstavligen snubblat över den kvarglömda flyttkartongen. Alla saker fullkomligt trillade ut på det dammiga golvet och jag försökte desperat samla ihop dem i famnen för att lägga ner dem i lådan. Plötsligt var jag inte där längre. Alva satt och tjöt ”nu är vi hemma” och min upplevelse av det mörka förrådet av känslor var som bortblåst. Lyfte ur henne ur stolen och gick tillsammans in genom ytterdörren där Alva satte sig prompt på golvet för att slita av sig sina skor medan jag bara stod och andades. Tog ett sista djupt andetag och kände att nu var jag här.

Nu var jag hemma.

 

 


Responses

  1. Mitt hjärta blöder. Kram

  2. Tankar till Dig Torbjörn och din familj. Du uttrycker dig otroligt väl i skrift och är en stor inspiration för många människor. Följer gärna dina inlägg med stor respekt. Tack för att du är du! Hälsningar Rikard från Lidköping med x-bunden RP.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: