Workout

Jag har börjat träna. På gym. Frivilligt.

Jag vet hur otroligt det låter att jag frivilligt rör på mig, utan vare sig hot eller tvång, men jag har insett att den träning jag fick i och med mitt yrke som lastbilschaufför inte finns längre och att jag bokstavligen förtvinar på grund av denna frånvaro av rörelse. Så jag tog den sura tabletten i munnen och satte mig ner för att leta reda på gym som låg lagom i avstånd från hemma och dessutom tillgängligt att besöka. Jag fick ihop en lista på tre gym och den första av dem, Nordic Wellness i Höganäs, skickade jag iväg ett mail till för att boka en tid för visning av miljön. I samma veva bokade jag dövblindtolk som skulle få uppgiften att hjälpa mig kommunicera och tolka omgivningen. Det är väldigt viktigt för mig att miljön är tillgänglig och inte alltför komplicerad att röra sig i, för att så inte ge mig in på en uppgift som jag kommer ge upp i förväg på grund av dålig tillgänglighet.

 

På dagen då jag skulle besöka gymmet så mötte tolken upp mig och vi begav oss in i träningslokalerna. Väl inne så fick vi tag i en anställd som skulle visa oss runt och det första jag lägger märke till är att det mesta av lokalerna är indelat i rektanglar och kvadrater, det vill säga korridorer och rum. För mig är det väldigt bra då kartan jag ritar upp i huvudet på stället blir enklare att skapa och att hantera i minnet. Sen så blev jag väldigt glad över att de fria vikterna och träningsmaskinerna låg i separata delar av byggnaden, då de fria vikterna är ofta sådana som ligger på golvet och som man lätt trillar över.

Inne i den lokal där maskinerna stod så gladdes jag av att de flesta träningsmaskiner stod längs med väggarna, en och en i prydlig ordning. I mitten fanns gången, som var närmare två meter bred, vilket var perfekt då det inte fanns något att snubbla på. I golvet löpte det golvlister som jag stundtals kunde följa med käppen.

Dock så fanns det några saker som jag blev lite besviken på och det ena var att jag inte kunde använda det stora omklädningsrummet med dusch som låg i källaren. Miljön där nere var smått omöjlig för mig att orientera mig i så jag inte kunde känna mig riktigt trygg då det var becksvart och med massa saker som låg överallt. Men det fanns ett annat omklädningsrum i direkt anslutning till entrén där det fanns skåp som jag kunde hänga in mina ytterkläder och väska i, vilket passade mig bra. Duschningen får jag sköta hemma, men det är inget större problem då jag bor bara tio minuter bort med bussen. Sen var det några bänkar som stod lite dumt i vägen längs med lokalerna, men det är något som jag effektivt kan parera med käppen. Jag kan ju dessutom inte räkna med att allt kommer stå på samma ställe år ut och år in men där räknar jag med att käppen skall hjälpa mig att upptäcka förändringarna. Så gott det går i alla fall.

Efter en ordentlig introduktion av stället, då jag fick reda på vart allt låg i lokalerna, så tackade jag för hjälpen och lät min tolk jobba hårt med att syntolka lokalerna. Steg för steg så byggde jag upp min inre karta över miljön för att så kunna orientera mig själv när det var dags för träning. För det är den inre kartan som gör att jag överlever i en sådan situation där jag inte har tillgång till ledsagare, då kommunen anser att jag inte behöver, trots min dövblindhet.

Så jag och tolken kartlade vart de olika maskinerna stod, vart jag kunde gå omkring, vart toaletterna fanns. Vi tog även reda på nödutgångar (som är väldigt viktiga att finna), olika vägar att gå samt olika typer av hinder längs med vägen. Till slut kände jag mig hyfsat trygg och nöjd över stället så vi begav oss till kassan så att jag kunde teckna ett träningskort. Jag fick bra service av personalen och tog möjligheten i akt att prata om hur vi gör i en situation där brandlarmet går. I en sådan situation, utan hörsel att höra larmet och utan syn att se om alla plötsligt kutar iväg, så är det väldigt viktigt att personalen har koll på mig. Anledningen till att jag inte hör beror på att jag inte har hörapparaterna när jag tränar då de inte klarar av svetten och behandlingen. Därför har jag oftast ett par hörlurar i öronen med musik för att så signalera att jag inte kan höra om någon ropar på mig. Annars är det nog väldigt svårt för folk att lista ut att jag har en hörselskada utöver synskadan som den vita käppen tydligt visar, för det finns ju inget tydligt tecken utåt sett att jag inte hör. Speciellt inte när hörapparaterna inte sticker ut bakom öronen. Så vi kom överrens om att jag meddelar om min ankomst till receptionen vartenda gång jag kommer dit, samt att de har inlagt i systemet om mina funktionshinder.

När allt detta administrativa var avklarat så tackade jag för mig och såg fram emot att nyttja mitt nya träningskort, nöjd som jag var.

Det gick hyfsat första gången som jag åkte dit efter introduktionen, med endast några smällar som jag fick när jag gick in i saker, sådana saker som jag inte hade lyckats få koll på i förväg. Som till exempel maskiner där hantagen stack ut i huvudhöjd och som jag inte kunde känna med käppen. Eller andra delar på maskinerna som på träffade mig på regionen ovanför käppens täckningsområde. Någon person gick jag in i, trots min vita käpp, men det är något man får leva med. Så jag trevade om kring där men mina minnesanteckningar och min inre karta som guidning, samt en liten bön till högre makter om att jag inte slå mig alldeles för illa. Men överlag gick det bra och jag fick ut mycket av stunden. Träningsvärken (med stort T) som jag fick två dagar senare visade mig att detta gav resultat och två veckor senare är jag fortfarande nöjd över mitt val.

Så jag tränar på.

//T

Annons