Små stycken ur livet.

Följande text är hämtad ifrån de anteckningar jag skriver när jag behovet uppkommer men som inte har blivit något helt blogginlägg av. De är oftast kortfattat nedskrivna i min iPad eller i vissa fall inspelade som ljudfiler då det har varit lämpligast. Det finns inga tidsangivelser eller ytterligare bakgrundsinformation om de små texterna, utan jag nöjer mig med att publicera dem som de är. Som små stycken ur livet.

Efter varje enskild händelse, varje textstycke, så bryter jag med meningen ”Så fortsätter jag att skriva” för att så visa att det kommer en ny händelse. Men även om dessa små stycken inte blev långa blogginlägg så fyller de en funktion hos mig. För att oavsett hur kortfattad en text kan vara så kan den innehålla mer än den längsta berättelse i en 1000-sidig roman som fullständigt flödar över med beskrivelser och bokstäver. Ibland räcker det faktiskt med en endaste enkel mening:

Så jag fortsätter att skriva.

 

Ibland kommer en krypande känsla av att dela med sig till alla men inte få tillbaka något. Jag vet egentligen inte vad jag vill med den specifika känslan, men kanske är det något inombords som önskar ett gensvar utav det jag delar med mig.

 

Så jag fortsätter att skriva.

 

Jag var nära att radera allt på bloggen. Satt där i några minuter och lät muspekaren glida över ”ta bort”-ikonen på min bloggsida som en katt runt het gröt. Men efter en stund så suckade jag till, stängde ner hemsidan och gick ifrån datorn. Så är det när tankar och känslor åker runt i en hiskelig fart på den berg och dalbana man har inombords. Det blir rörigt.

 

Så jag fortsätter att skriva.

 

Något föll över mig när jag satt här. Smetades ut på mig som ett tjockt lager flytande klister som både tryckte ner mig och samtidigt gjorde varje rörelse så svår att genomföra. Varje andetag känns som att försöka svälja tjock sörja som segt drar förbi min luftstrupe. Färdtjänsten är inte här än och denna förmiddag är gatan helt tom på människor, så min tunga upplevelse delar bara jag med bänken som jag sitter på. Känns som jag bär på ett ton tung massa som håller mig utsmetad på bänken. Sen släpper det. Luften känns frisk och lätt igen och jag kan sätta mig rakt och ledigt. Tar upp min iPad ifrån väskan jag har bredvid mig på bänken och letar fram ordbehandlaren.

 

Så jag fortsätter att skriva.

 

Jag såg inte henne, jag hörde inte henne, men jag kände henne. De små armarna slog om mitt ena ben och jag kände den lilla späda kroppens värme stiga upp längs mitt ben. När jag vänder ner min blick så får jag syn på ett enormt stort leende som skulle kunna smälta de mest bittra hjärtan. Vid det här laget är redan mitt hjärta varmt bultande av kärlek till mitt barn men det exploderar nästan som en supernova när min lilla vackra skapelse tecknar ”jag älskar dig” med sina små spröda barnfingrar. Ibland vet man inte vart man skall ta vägen när det blir så känslosamt.

 

Så jag fortsätter att skriva.

 

Jag blir så jävla arg. Vill du provocera genom att tränga sig före sådär så jag tappar käppen? Eller är du ditt fanskap så ner till roten imbecill att det inte existerar ett uns av intelligens? För dig blir resten utav dagen inte så jobbig, men för mig blir det att behöva brottas med känslorna igen över min synförlust. Men kanske finns det ett uns karma i detta liv som återgäldar din taktlöshet och egoism som ett stort paket en julafton. Kanske öppnar du det och finner en synskada? Varsågod, säger jag då. Rövhål.

 

Så jag fortsätter att skriva.

 

Min käppteknik är enastående. Jag blir väldigt glad över hur mycket jag har utvecklats på området och hur mycket jag ”känner av” min omgivning. Det är en stolthet som jag bär med mig, för även om jag inte egentligen tycker det är kul att behöva använda vit käpp så kan jag åtminstone få känna mig stolt över hur effektivt jag använder den.

 

Så jag fortsätter att skriva.

 

Hon skrattar så intensivt. Jag varken ser henne eller kan med hörseln hjälp försöka identifiera var hon befinner sig. Jag tittar runt och finner hela tiden människor som passerar mig, men ingen som är upphovet till detta skratt. Hennes skratt ljuder högt och tydligt, men låter nästan som det är på gränsen till då skrattet övergår från att vara djupt och hjärtligt till en manisk tvångshandling. Men jag tror inte det har passerat den gränsen, nej. Detta är en person som just nu upplever skrattets ljuva känsla och verkligen omhuldar den i sitt inre. Jag försöker återigen identifiera varifrån skrattet kommer, men utan resultat. Men jag upptäcker att jag själv har fått ett leende på mina läppar och med det så påminns jag av det gamla påståendet att skratt smittar. Så jag släpper min nyfikenhet om källans ursprung, lutar mig tillbaks, sluter mina ögon och tar del av det som påstås förlänga livet, skrattet.

 

 

//T

Annons