Downward

Jag är verkligen nere i en djup svacka nu.

Mina få tillbehörigheter har jag packat ner i en enkel plastkasse och slängt in i baksätet på den svarta taxi som kör mig ner längs med sorgens allé av vissna döda träd. Så är det bara just nu, men jag är inte så orolig över resan som jag gör denna gång. Nej, denna väg har jag åkt så pass många gånger nu att jag ser på den med ett visst tålamod uppblandat med en dos melankoli. Jag måste åka denna sträcka och återvända hem tryggt för att inte förtränga taxameterns tickande. För gör jag det så finns risken att taxametern aldrig kommer sluta ticka och min färd fortsätter så långt att det inte kommer finnas ett hem att återvända till.

I baksätet tittar jag ut genom det smutsiga fönstret på de grå molnen och den vissna vegetationen och känner hur taxin rullar och stöter över den spruckna asfalten. Bara sitter där med min vita plastkasse och fingrar på bältet och väntar på att färden skall nå sitt slut. Åka dit och hem.

Denna gång är det väldigt jobbigt. Saknaden efter mitt tidigare liv har dykt upp som en trasig och skranglig ”gubbe i lådan” och svajar lite löst på den rostiga spiralfjäder den sitter fast på. En ytterst sorglig saknad är gubben byggd av.

Det är en sådan enorm saknad och nedstämdhet att jag satt en hel kväll och letade efter möjligheter att få köra någonting, köra något. Jag letade efter ställen att få hyra en cross och köra på bana, köra folkrace, gokart, motorcykel på motorbana. Detta med min febrila tanke att man inte behöver körkort då det är på inhägnat område och därmed kan jag få möjlighet att återvända till det jag så innerligt saknar. Att köra. Jag satt med min iPad i åtminstone 4 timmar och bara letade, letade och letade efter en väg en möjlighet att få köra igen. Tillslut somnade jag efter en lång tids frenetiskt ”googlande” med plattan på bröstet och försvann in i drömmarnas värld där jag drömde om en svunnen tid.

Jag vaknade upp med samma klump i bröstet följande morgon och suckade åt den föregående kvällens sorgliga desperation. Suckade åt det faktum att jag vet mycket väl att min syn är så pass dålig att det inte kommer att funka för mig att ge mig ut i något fordon igen. För även om jag har kunskapen om att framföra de flesta motorfordon så kommer jag vara en livsfara, både för mig själv och för andra, även om det skulle ske på inhägnat område. Kanske hade det gått om jag hade fått vara helt själv och rekat och memorerat banan innan så jag hade haft full koll, men samtidigt vet jag hur otroligt dumt det är att jag sitter och letar efter något som jag aldrig kommer att få göra igen. Även om jag skulle få en dag på banan så skulle jag ändå få möta verkligheten igen när jag stiger ut ifrån avspärrningarna.

Så jag andas djupt, sätter mig i den svarta taxin och åker. Sitter där i baksätet där jag inte ser den ansiktlösa föraren och reflekterar över en dröm. En dröm som dök upp för några nätter sedan. I drömmen var jag och umgicks med några av mina kompisar på en vanlig ”hänga ute på en parkbänk-dag”, en sådan dag där man helt enkelt bara umgås och njuter av varandras sällskap. Vi bara var, och att bara vara är det jag gör bäst i detta liv. När jag fortsatte att drömma så märkte jag att en av mina vänner var märkbart irriterad på mig och visade det väldigt tydligt. Jag reagerade i drömmen och konfronterade vännen med undran om vad irritationen berodde på, om jag hade gjort något fel. Ilskan lös från hens ögon då svaret var att hen inte trodde på att jag var synskadad utan bara spelade för att få alla att tycka synd om mig och att jag njöt av den uppmärksamheten jag fick i och med det. Att den vita käppen var bara ett spel för att få folks medömkan och utnyttja deras hjälpvillighet. Hen var verkligen riktigt förbannad så orden verkligen spottades ut över att jag var en sådan låg och usel människa.

Sen vaknade jag.

 

 

 

…taxametern tickar än.

Annons