Var god, sörj ej.

Finns det en tidsaspekt på sorg? Skall jag inte sörja längre än en viss tid och efter den tidens utgång så skall allt vara avklarat? Anledningen till att jag ställer frågan är för att jag märker av lite ”vibbar” ibland om hur min sorg uppfattas. En slags undermening av att nu har det ju ändå gått två år sen din diagnos och då borde det rimligen vara färdigsörjt. Packa ner tårarna, ilskan och ångesten i en flyttlåda och stuva in i källarförrådet för att aldrig packas upp.

Är detta rätt?

Jag har inte kunnat sätta ord på denna känsla innan och det krävdes en fika med några vänner för att jag skulle lyckas förstå den. Dessa vänner som har råkat ut för det värsta tänkbara. De har förlorat ett barn. Allt som man självt upplevt i sin egen livskris känns så obetydligt när man sitter och pratar med någon som har förlorat sin ängel. Sitt barn. Det känns så tungt att sitta här och bara skriva de orden men just den tyngden skulle krossas av tanken om samma sak skulle hända mig, att Alva skulle försvinna. Tanken leder till en avgrundsdjup obehagskänsla. Jag vill klargöra att jag inte på några sätt jämför våra livshistorier i denna text, för det är inte lämpligt, utan jag bara analyserar ämnet sorg och dess behandling.

När vi då sitter där vid matbordet och pratar så diskuterar vi just om ämnet sorg. Jag finner i samtalet hur vännerna möts av andra människors tankar om hur länge man skall sörja och om hur sorgearbetet skall ske. Som exempel så väntar kompisparet en ny ängel nu samtidigt som de har den djupa sorgen kvar efter den bortflugna, när de då möts av åsikter som menar att när man har fått möjligheten att få en ny ängel så skall man inte sörja den förra ängelns bortgång. Att det är själviskt att vara ledsen när man har fått möjligheten att skaffa en till. Eller åsikter ifrån myndigheter om hur länge en sjukskrivning på grund av sorg är rimlig. Kan man datumstämpla sorg? Skall det finnas en lista där det står först vilken sorts tragik man drabbats utav och en specificerad tabell på hur länge sorgetiden skall vara?

Som att drabbas av blindhet är lika med en lagstadgad sorgetid på 1 år. En förlust av ett barn är lika med en sorgetid på 2 år. Att din cancer är värd 3 års sorg.

Är det så det skall vara?

 

Man brottas med känslan. Den där känslan av att man skall ”trolla bort” sorgen när det sker något stort positivt. Det är nästan som att den positiva framgången i något skall sudda bort det tragiska i situationen och ersätta smärtan. Som att ett beviljande av ersättning skall plåstra om det faktum att man förlorar sin syn? Den känslan gillar jag inte. Misstolka mig inte, för jag uppskattar allt positivt som sker och jag tar tillvara på det så mycket jag bara kan för att så njuta av livets goda. Det innebär dock inte att jag blir kvitt min ångest över att leva med dövblindhet, men jag får åtminstone en bättre balans mellan negativitet och positivitet.

 

Jag har insett att det inte finns tidsramar när det gäller sorg. Sorgen måste få bearbetas och finnas men det betyder inte att sorgen är allt. Nej, den kan faktiskt till och med samexistera med livets andra känslor även om sorgen varierar i storlek. Det finns stunder i livet då den är enormt övertagande för att i nästa stund knappt märkas av överhuvudtaget. Jag måste, liksom väldigt många andra, lära mig att leva med den och acceptera att vår dans i livet kommer vara längre än de flesta låtar kan spela.

 

Vi har alla våra kors att bära.

 

//T

Annons