Här är hemma

På vägen hem från att jag har lämnat Alva hos sin dagbarnvårdare så går jag på en grusväg som löper längs med kusten, endast tio meter ifrån havets vågor. Det är en fin grusväg som kantras av vildgräs, vass, sand och nyponbuskar och det är verkligen en grusväg i himmelriket. När man blickar ut över havet så ser man Danmark några kilometer bort, på andra sidan sundet över det vackra blåskiftande havet. Tittar man norrut längs med kustlinjen så ser man Kullaberg resa sig upp med sina klippor i en mäktig båge rakt ut i vattnet. Jag vill verkligen påstå att vi har tur att huset vi hyr ligger endast etthundra meter ifrån stranden. Solnedgångarna här är snudd på magiska samtidigt som man under vintertid kan kännas havets mäktiga varelse när stormarna piskar upp vattnet mot kustremsan. Det är verkligen en ynnest att bo här även om jag vet att det är på lånad tid då vi aldrig kommer kunna ha råd att bosätta oss i detta område.

Men idag passade jag på att njuta av nuet under promenaden hem då jag verkligen kände av hela upplevelsen.

Jag promenerade där så solens strålar värmde upp min rygg, nästan som en enorm varm mjuk hand som försiktigt föste mig framåt där jag gick. Jag kände gruset knastra under skorna samtidigt som vinden träffade mig fylld med havets saltmättade doft. En sådan här dag så är vinden en välsignelse då den både ger en svalkande fläkt samtidigt som den bär med sig havets alla dofter. KITT svepte fram över grusgången och tillät mig att blunda en lång stund för att bara känna miljön med känseln och luktsinnet. Just då kändes hela livet rätt att leva och jag glömde bort allt annat för en stund.

Det här är hemma för mig.

Annons