Skrivet av: Torbjörn Svensson | 16 juni, 2014

Old times

Att man får en diagnos mitt i livet så kan generera många frågor. Hur kommer livet att se ut från och med nu? Vad innebär detta för mig, för mina nära och för resten av omgivningen? Men man kan också få väldigt många svar på frågor som man tidigare har haft om varför man inte riktigt har varit som alla andra. Jag har under dessa två år som diagnosticerad med Ushers syndrom, haft en drös med ”aha-upplevelser” om saker som hänt i mitt förflutna. Jag har tidigare nämnt om min oförklarliga trötthet och utbrändhet som plötsligt fick en väldigt logisk förklaring i och med min funktionsnedsättning. Men jag har också fått en förklaring på alla de gånger som jag har ”missat” att se saker och nu skall jag berätta om just en sådan gång.

 

Vi tar oss 13 år tillbaka till min gymnasietid som utspelade sig på Riksgymnasiet för hörselskadade (RGH) i Örebro. Jag gick en 3-årig gymnasial linje som hette Transport, där jag då utbildade mig till det yrke som jag senare skulle utöva under de följande 10 åren, som lastbilschaufför. Det var en väldigt rolig tid, även om jag inte trivdes så bra med själva staden så hade jag en väldigt rolig skolgång med engagerade lärare och sköna klasskamrater.

 

Dagen som jag minns, var en av väldigt många dagar ute på I3, det gamla militärregementet i Örebro, där vi hade merdelen av vår utbildning. Vi hade precis avslutat en teoretisk lektion då det var dags för lunchrast. Men istället för att gå bort till matsalen så bestämde jag och mina tre klasskamrater för att åka bort till Max hamburgerrestaurang och äta. På den tiden så var Max i Örebro, som låg ute vid motorvägen, rätt så nystartad så jag hade inte hunnit åka dit och testa maten ännu. Till skillnad mot det sunkiga McDonalds som låg inne i centrum, där man ofta hängde på helger och kvällar.

Men denna dag var det dags för premiärbesöket så vi knökade in oss i en av mina klasskamraters bilar och drog iväg i en hejdundrans fart. Väl framme så hoppade vi ur bilen kilade iväg mot ingången. Jag minns att jag tyckte att Max såg ut som ett hamburgerhak men till skillnad från McDonalds så såg det mycket fräschare ut. När vi väl gått innanför dörrarna så identifierade jag kassorna i andra änden av lokalen och kilade iväg och valde en kassa där det stod en ung kille och servade kunderna.

”Vad har du beställt?” frågade han.

”Eh, jag har inte beställt än..?” svarade jag lite överraskat.

”Alltså du beställer där först och sen kommer du hit och betalar i kassan” sade biträdet medan han pekade med hela handen åt vänster, mitt håll sett.

”Ok..” sa jag och började nu höra hur mina klasskamrater stod och asgarvade åt mig vilket jag fick bekräftat när jag såg dem ståendes vid beställningsdisken.

Tydligen hade jag inte uppfattat att de inte gick tillsammans med mig till kassan utan att de hade gått till ena sidan av lokalen, till rätt plats. Men det var inte därför som de skrattade åt mig utan det var det faktum att jag hade missat världens största neonskylt med texten ”beställ här” som hängde över disken.

”Hahaha, hur fan kunde du missa skylten!?” sade mina roade klasskamrater och skrattade rejält åt min blunder.

”Men va fan, jag trodde det var precis som på McDonalds!” småflinade jag och suckade inombords över det faktum att jag nu gett dem något att retas om i några dagar.

Så jag beställde och tog och satte mig med maten med en skammens känsla över mig. Men faktum är att jag slapp fler gliringar om skylten då en av mina klasskamrater lyckades med en sak som var roligare att retas över. Han gjorde konststycket att spilla ut hela läsken i knäet då han glömde bort att han drack i sugrör och hällde muggen samtidigt…

—————————————————————————————————–

Nu för tiden kan jag undra över om mina klasskamrater aldrig tyckte att det var väldigt konstigt att jag missade se saker. När det gäller incidenten på hamburgerrestaurangen så var det ju egentligen väldigt märkligt att jag missade neonskylten, som var både väldigt stor och blinkande. För en seende måste det vara det absolut första man uppfattar när man stiger in på restaurangen. Men den fanns inte för mig. Idag kan jag inse att jag använde mig av en ”mall” om hur man gjorde och siktade in mig på att identifiera kassorna, för det var ju så man gjorde på McDonalds.

Jag kan även undra om de aldrig tyckte att jag var väldigt klumpig som jämt och ständigt snubblade på trottoarkanter, som ibland gick rakt in i folk utan att se dem. Var jag inte väldigt tråkig som inte ville ut och festa så ofta eller var så himla trött ibland?

Om jag någon gång får möjligheten att träffa dem igen, så skall jag ta mig tiden och fråga om de såg tecknen som jag idag ser i backspegeln. Kan vara väldigt intressant om man har samma tankar idag som mina klasskamrater hade då.

Jag kan i och för sig fråga alla Er jag nu känner och som har följt mig i mitt liv – såg ni tecknen på att något inte stämde?


Responses

  1. Max har ju det systemet med olika stationer. Jag har också gått runt inne på Max och varit förbryllad över hur det funkar (har ätit där tre ggr. totalt). Man behöver kanske inte vara synskadad för att bli lite ”blind” för omgivningen? Det händer ju ibland att man är tokfokuserad på en sak och då ser man inget annat, även om det blinkar stort i neon.
    Kan inte komma på någon situation där du missat att se något iaf =)
    Men när jag tänker efter så har jag själv ibland missat att se helt uppenbara saker framför mig p.g.a. att jag fokuserar mycket på något annat och det har ju mer med min egen uppmärksamhet än med syn att göra.

    • Du har så rätt när det gäller att man kan bli lite ”blind” för omgivningen även om man är seende. Kanske hade jag missat den ändå? Men det kändes ändock som en bra historia att berätta 🙂 alla kanter som jag snubblat över kan jag inte återberätta på ett sammanfattat bra sätt då de är för många 🙂
      Förresten vill jag tillägga att alla smartphoneanvändare är lika dövblinda som jag då de till synes tappar all kontakt med omvärlden haha 🙂

      kram!

  2. Bollar tillbaks frågan till dig, såg du själv tecknena eller funderade över saken när såna saker hände som trottoarkanterna och att gå in i folk?

    • Bra fråga! Undermedvetet, ja då visste jag tt något var fel. Men jag tror mycket beror på att ingen någonsin sa att det var något fel trots att det var rätt tydligt att det var så. Jag såg ju till exempel ingenting i mörker, vilket många visste om.

      • Det var inte förrän det blev riktigt illa som jag inte kunde ignorera eller ljuga för mig själv längre.

      • Att andra inte tänkte på det var kanske för att det kom smygande lite i taget, kanske var folk vana vid att du betedde dig så och därför inte tyckte det va nå märkligt. Själv träffade jag dig inte så många ggr innan så märkte aldrig nåt.

      • Det var nog så som du säger 🙂 allting blir nog lite svårare att upptäcka när det går långsamt 🙂


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: