Seperationsångest

Jag satt där på syncentralen, naken.

 

Nej det är ingen dröm jag har drömt, eller en ordagrann upplevelse på min syncentral. Skulle det dock ha varit så att jag hade suttit utan kläder i väntrummet på syncentralen, så hade jag nog inte ens kunnat skylla på min bristande syn eller hörsel.

Nej, den nakna känslan kom ifrån att jag satt där utan KITT, min vita käpp. KITT hade varit med om några hårda törnar och var i stort behov av omvårdnad av den kunniga personalen på syncentralen. Eller livuppehållande åtgärder skulle jag vilja påstå.

Jag vill inte på något sätt påstå att jag är oaktsam med min käpp, men jag använder den. KITT är min länk till omvärlden och omvärlden kan vara rätt hård i form av hårda trottoarkanter, betongfundament, dåligt tajmade bussar, dåligt tajmade tröga människor och egna dåligt tajmade beslut…

Så denna gång begav jag mig till syncentralen med en klump i maggropen. KITT mådde inte alls bra. Han såg ut som jag mådde och mådde förmodligen ännu värre än så. Mina tankar malde på: Tänk om de måste byta ut KITT? Skall min följeslagare åka till den eviga ”käpphimlen”? Jag vill inte förlora KITT!!!

Så jag gick in och anmälde mig i receptionen för att ge mig tillkänna om mitt ärende. ”Hej, jag är här för att KITT inte mår så bra” sa jag med darrande röst. Receptionisten tittade upp från sina papper och höjde ena ögonbrynet till en frågande min. ”KITT?” sade hon, med minen av att fundera på om det var den första april. ”Ja, KITT, min vita käpp” sa jag och höll upp KITT´s illa tilltygade lekamen. ”Eeeh…ja ok…du kan sätta dig där inne i väntrummet så kommer det snart någon som kan hjälpa dig” sa hon med en tvivelaktig min i ansiktet. Hur kan du inte förstå hur illa detta är?, skrek jag inombords, men klämde fram ett smått svavelosande ”tack”, vände mig om och stapplade in med tunga ben in i väntrummet.

Efter en stund kommer KäppMagikern in. Jag kallar henne för KäppMagikern för hon har innan kunnat med sina mäktiga krafter kunnat hela KITT ifrån svåra trauman. Dessa krafter, som hon fått ifrån de mörkaste vrårna i de Blindas underjord Blindishau, har hon tidigare kunnat uträtta underverk så till vida att ryktet om hennes helande framgångar har även nått de avlägsna kuststräckor som jag är bosatt på.

KäppMagikern tittar ner på KITT och hennes ögon fylls med en skeptisk syn. ”Jaha, hur var det här då?” säger hon med sin professionalism och jag fylls av djup vördnad över att denna magiker ens vill tilltala mig. Jag stammar fram ”j-j-jo det är KITT, h-h-han mår inte så bra”. Hon sträcker ut sin hand för att så låta mig placera KITT i den. ”Jag ser det”. Hon tar upp käppen och tittar med en outgrundlig blick på KITT´s slitna uppenbarelse. ”Jag skall se vad jag kan göra”, säger hon och ger mig ett mystiskt leende. Jag vill kasta mig ner på golvet och tillbe denna kvinna för att hon vill försöka rädda min själsfrände, men väljer att behärska mig för denna stund. Receptionisten, som säkerligen sitter och betraktar mig bakom sitt skrivbord i andra änden av rummet, har förmodligen redan lagt ett finger på den röda knappen som går till psykavdelningen och bara väntar på att få ett tillfälle att trycka på den. Så jag fyller mitt ordförråd med det varmaste ”tack” jag kan uppbåda. Magikern vänder ut och lämnar rummet med KITT hållandes i sina händer som om det vore ett heligt samurajsvärd på väg till sin ägare. När hon passerar ut genom utgången bort till sin hemliga och mystiska verkstad så finner jag mig själv där naken.

Naken som i att vara utan KITT.

Under två års tid har detta underbara hjälpmedel och denna själsfrände följt mig i min vardag. KITT är inte ifrån mig någon gång under dagen förutom när vi är hemma. Då hänger han på sin alldeles egna krok vid ytterdörren, som en slags drömfångare mot världen utanför. Men är vi ute i världen så lämnar KITT sällan min sida och är han inte utfälld så finns han nära mig. Som när jag sitter ner så är han alltid vid mitt högra ben, med sitt snöre inklämt under mitt högra ben och sitsen. Men han har också varit en stark symbol för mig i min övergång till den världen som dövblind. Han är, förutom att vara ett ovärderligt hjälpmedel, den som är med och formar min nya identitet efter att min gamla försvann med mitt gamla liv. Så ja, jag är naken utan KITT.

 

Mitt emot mig i väntrummet så finns det en spegel, förmodad att användas för att som patient kunna kontrollera sitt utseende innan man slussas vidare in i de olika instanserna på syncentralen. Spegeln sitter så lågt att man ser mig sittandes i stolen, ihopsjunken och blek. De svarta solglasögonen bryter av och gömmer undan de rädda ögon som finns undertill. Spegelglaset skimrar och det går vågor över glaset, likt de som svallar av vinden på en sjö. Spegeln bryts inte sönder utan fortsätter att forma sig en sekund så min spegelbild tillslut förblir stilla. Jag inser att det är KäppMagikerns aura som har påverkat detta föremål, och tar det hela med ro och respekt. Det är starka krafter igång för att rädda KITT. Men när jag sitter där så kommer tankarna om tvivel och oro över KITT´s status. Tänk om han inte klarar det? Tänk om han åker vidare till evigheten? Hur skall den nya käppen kunna ersätta dess föregångare och framför allt, vad skall den heta? Oron svallar igenom min svaga kropp.

Men plötsligt så börjar spegelns yta rulla framför mig igen. Rummets ljus förändras och en stark ljuskälla börjar utvecklas i utgångens riktning. Jag kisar åt det håller och finner KäppMagikern, omvälvad i ett starkt vitt ljus, komma emot mig med KITT vördnadsfullt hållandes i sina magiska händer. KITT lever!!!!! Jag faller ner på knä, sträcker upp mina händer och skriker rakt ut: ”JAAAA!!!!!”. Hon placerar käppen ömt i mina utsträckta händer och det uppstår små blå blixtar mellan mina händer och käppen. KITT skimrar till och sänder ut ett blått starkt ljus innan han slocknar och återgår till sin vanliga form. ”T-t-t-tack” säger jag och tittar på KäppMagikern som tittar ner på mig. Ögonen skimrar till och hon drar upp mungiporna i ett leende. ”Varsågod”, vänder sig om och går ut med sitt vita ljusskimmer runt omkring sig. Jag ställer mig upp och låter KITT`s doppsko slå ner i golvet. Spegeln slutar skimra och jag blundar. Jag känner kall luft slå emot mig och runda runt min kropp, samtidigt som jag känner hur tunn luften plötsligt känns. Jag öppnar ögonen och inser att jag står på en snöbetäckt alptopp. Fötterna sjunker ner i snön lite medan jag blickar ut över de alla alptoppar som brer ut sig runtomkring mig. Jag är helt ensam. Solen visar sig på den klarblå himlen, rakt ovanpå mig, och värmer upp min kropp.

Nu är jag hel igen.

 

 

Ovanstående text är, om så det undgick dig kära läsare, ihopblandad fiktion med verklighet. 🙂

Annons