Hjälpmedel i vardagen

Vi sitter där, min dotter och jag. Vi har en barnbok, en sådan som jag omöjligt kan läsa ur på grund av den lilla texten på vit bakgrund. Men så tar vi boken och sätter oss vid datorn och kopplar på läskameran. Jag lägger under boken under kameran och kopplar in de olika inställningarna allt eftersom Alva sitter i mitt knä, tyst och förväntansfull. Jag zoomar, inverterar och ändrar skärpan och Alva utbrister ”meeeer fäääärg!”. Tillslut är jag nöjd och kan läsa vad som står i boken. Det är Nalle Puh med sina vänner som leker pinnleken, till Alvas stora förtjusning. När vi skall titta på bilderna i boken, knäpper jag av inverteringen så vi kan titta på dem i oförvanskad form, för att sedan ändra tillbaka för att jag skall kunna läsa berättelsen. På så sätt så kan vi läsa hela boken tillsammans, hon och jag.
Det är en mäktig känsla att trots sin synskada kunna vara delaktig i sagoläsandet. Annars så brukar jag lära mig vissa berättelser utantill, så jag kan läsa dem för henne med öppen bok fast med berättelsen urtagen ur minnet. Men det funkar inte så bra längre nu när hon önskar höra ur fler och nyare böcker, och så bra minne har inte jag. Då kommer tekniken in och räddar oss och ger oss samma rättigheter som andra småbarnsföräldrar att kunna läsa sagor tillsammans. Sen gör man ju annorlunda lösningar, givetvis, men det viktiga att man kan få känna sig delaktig i en sådan viktig sak.
Förresten när det är läggdags så berättar jag en egenkomponerad saga, så då slipper vi trilskas med böcker och läskamera. Den handlar om en groda som heter Kalle och som söker efter sin försvunna vän, kaninen Hasse, och stöter på äventyr. Men den berättelsen tar vi en annan gång.

Häromdagen kom Alva fram till mig, klappade mig på benet, och höll upp en bok. När jag såg vilken bok det var så sa Alva: ”Pappa, läsa denna på datorn.” Älskade unge.

Annons