Stoppet

Jag var på väg till bussen när det hände. Mitt i ett käpptag stannade jag upp och kände hur en distinkt bröstsmärta högg tag i mig, stoppade varje cell i min kropp. Det svartnade för ögonen, jag fick ingen luft och kunde verkligen inte röra mig en millimeter. ”Hjärtat?” tänkte jag och försökte samtidigt sträcka mig efter telefonen, men kroppen min vägrade göra något. Kallsvetten började forsa fram, och varje droppe kändes som en iskall blyklump.

Efter en kort stund fick jag ner lite luft i lungorna, i små väsande stötar. Men jag kunde fortfarande inte röra mig utan att det satte igång igen med bröstsmärtorna. Så där ståendes mitt på gångbanan, bredvid kustlinjen med det glimrande havet denna måndagsmorgon, var jag som en staty. Jag kände den kalla vinden dra runt mina ben för att så kännas som om en liten varelse satt på mina fötter och spikade in kalla kopparspik i mina smalben.

När jag till slut kunde röra mig igen så hade anfallen släppt och jag kunde med utmattade steg ta mig till busskuren. Med ett tryck över bröstet och en andhämtning som lät som en förkyld sjöelefant, så var jag fullständigt övertygad om att det var hjärtat som hade börjat strula.

Några fler anfall fick jag innan sjukvården tog itu med mig några timmar senare. Men när jag väl hamnade under läkarens lupp så kunde han med mina symptom, blodtester och EKG-maskinens utslag konstatera att det inte verkade vara hjärtat som strulade. Nej, tydligen hade jag råkat ut för något som heter magsaftsreflux. Och det innebär att övre magmunnen, som sitter i övre delen på magsäcken, inte stänger ordentligt utan låter magsyran rinna ut i matstrupen. Detta orsakar kramper i magmunnen då syran fräter på vävnad som inte är konstruerad att klara det. Dessa kramper misstas ofta för att vara kärlkramp då dessa symptom är väldig lika varandra.

Så med en lättnadens suck över att det inte verkade vara hjärtat så åkte jag hem med order att ta det lugnt. Jag skall dock åka in igen för att göra ett arbetstest på hjärtat, för att så utesluta problem i det området. Detta tycker jag är en bra idé, då jag ligger i riskzonen med hjärtproblem genetiskt sett. Både mina föräldrar har och väldigt många i min släkt har lidit av olika hjärtåkommor.

 

Men varför fick jag problem med reflux? Stress heter orsaken, ångest är boven och press heter dess ständige följeslagare.

Stressen bor inom mig och hamrar på min stackars kropp med sina kraftiga ångestdrypande hammarslag.

Stressen lever på att jag har det tufft med min dövblindhet, att hantera allt som rör sig runtomkring detta livsomvälvande stadium.

Stressen växer sig stor av motgångarna, av att hantera de omständiga relationer man har med myndigheterna och att hantera sin nya livssituation med arbetsträning, ansökningar och hjälpinsatser.

Stressen visar för mig att min syn håller på att försvinna.

 

Så tillslut efter allt detta hamrande av stressen så började min kropp att visa symptom. Ångesten säger hej och skrattar åt mig: ”Ha, nu skall du få se när jag bestämmer!” Kvar står min själ och ser den svartflaggade skrangliga segelbåten, med min kropp i, glida iväg.

……

När jag pratar med andra som är, eller har varit, i liknande situation så får jag väldigt mycket igenkännande. Detta är inget ovanligt och detta är inget unikt. Så jag tar till mig andras råd och lyssnar med både hjärta och hjärna, för så här vill jag inte ha det. Och jag vill inte behöva känna att de utomliggande faktorerna skall behöva bestämma mitt inre, eller för den delen ta död på mig långsamt.

När jag får pusselbitarna på plats med arbete, anpassning och stöd så hoppas jag på att jag skall få kunna kräva tillbaka en stor del av mig själv i balans. För när jag väl får det beskedet ifrån myndigheter att jag är berättigad till det stöd som jag vet att jag skall ha, ja då kommer jag nog att fälla några tårar av lättnad. För ibland känns det verkligen som att ingen lyssnar eller vill se.

 

Annons