Osynlig

Jag var på väg till bussen. Det var gråmulet och strax över noll grader med en isande vind som är så typisk för den plats jag bor på. Jag käppade mig fram som vanligt i min lilla värld för att komma fram till busshållplatsen och hittade till slut de små sjöstenarna som skiljer gångbanan från busskuren. När jag väl hade tagit mig in i själva busskuren så ställde jag mig, som jag alltid gör, vid ledplattornas början precis vid själva öppningen. Denna gång insåg jag dessutom att jag alltid står på samma sätt vid en sådan typ av busskur. Man kan säga att jag kom på mig själv att vara enformig. Alltid lutandes mot pelaren med käppen hållandes vertikalt framför mig så att doppskon träffar början av ledstråket. När det sen börjar närma sig tiden att bussen skall komma så brukar jag gå framåt tills KITT känner av stopplattorna, precis intill kantstenen. Givetvis insåg jag i insikten om min enformighet, så ligger det ändå en stor del att min DövBlindhet tvingar mig till det. Men ändock smålog jag åt mig själv. En insikt. Ungefär som när man stör sig på att ens pappa harklar sig på ett väldigt ljudligt och irriterande sätt under hela uppväxten. Ni vet, ljudet av en riktigt ”ända nere från tårna/dödsrossling” som får en att verkligen rysa av obehag i hela kroppen. Plötsligt är du 30 år och kommer på dig själv att du gör exakt samma hemska ljud. Och dina egna barn tycker lika illa om det du gör som du tyckte att din egen far lät när du var i samma ålder.
En sådan insikt pratar jag om.
Medan jag stod där i busskuren och tänkte i det komiska i att komma på sig själv göra något så enformigt, så klappade någon till mig på armen och drog mig ut ur mina tankar rakt ut i verkligheten. Första tanken var att det var någon annan resenär som skulle med bussen som uppmärksammade mig på något, men döm min förvåning när det var en gammal kollega som stod där. Han hade sett mig när han cyklade förbi och valde att hoppa av cykeln för att säga hej till mig och fråga hur jag hade det. Vi hade en trevlig pratstund och jag insåg under samtalet hur glad jag blev av att någon stannade till och faktiskt kom fram till mig för att prata. När bussen väl kom så skiljdes vi åt och önskade varandra en bra dag. Sen satt jag hela bussresan in till Höganäs och reflekterade över mötet. Då dök en dialog upp med mig själv om hur isolerad jag känner mig när jag är ute och går. Jag inser att de människorna som sade hej till mig innan, eller stannade till för att prata en kort stund, inte längre gör det. Men de personerna har ju inte försvunnit ifrån trakten eller plötsligt glömt bort att jag existerar. Och det är ju inte så att jag är nyinflyttad, om man säger så, för i nästan hela mitt liv har jag bott här i kommunen.
Så plötsligt hälsar inte folk på mig bara för att min syn har blivit dålig och jag tar mig runt med vit käpp. Då är det inte konstigt att jag plötsligt känner mig ännu mer isolerad än vad jag gjorde innan, när min hörselskada var det enda funktionshinder jag hade.
Givetvis finns det undantag, och dessa underbara undantag till individer kan verkligen vara skillnaden för mig att känna sig ensam eller ensammast i universum.

Vi alla människor har en önskan att få känna sig sedda och respekterade och det tycker jag inte ett funktionshinder skall hindra en från att få uppleva. Men väljer inte sitt handikapp och man väljer inte att vara utanför.

Jag har en begränsad syn med ett litet synfält kvar i mitten av mitt synfält och kan faktiskt få syn på saker ibland. Som personer till exempel. Då och då kan jag bakom mina mörka solglasögon faktiskt upptäcka att personer som aldrig undvek att hälsa på mig innan, nu plötsligt drar sig undan. Är jag nu så obehaglig bara för att jag inte ser och går med vit käpp att man skyr mig som pesten? För jag kan lova er, kära läsare, att DövBlindhet inte är smittsamt. Man blir inte syn- och hörselskadad bara av att krama om mig eller dela samma penna med mig. Nu kan det tyckas lite drastiskt att uttrycka sig så, men det är faktiskt så jag känner mig när jag som individ blir utsatt för okunnighet och rädsla. För okunnighet och rädsla är precis vad det är.

För er som läser detta så vill jag klargöra att jag inte vill vara utanför bara för mitt funktionshinders skull. Stöter jag på dig som alltid hälsat på mig innan så vill jag helst att du fortsätter att göra det även när min syn försvinner och jag kommer med min vita käpp. Och ser jag eller hör dig inte så är det bara att gå fram till mig och lägga händerna på mig så finns du plötsligt för mig. Har du dessutom bråttom och är stressad och inte hinner prata något så är det bara att säga det när du hälsar på mig. Jag har inte tappat min sociala kunskap om vad vardagslivet innebär, bara för att jag har blivit DövBlind. Tro mig, jag blir SÅ glad om DU kommer fram och säger hej!

Jag kan ta ett exempel för att illustrera lite mer bildligt hur vissa undviker att ta kontakt. Vi bor i ett litet samhälle strax utanför Höganäs, i en villa som vi hyr. Intill vårt hus har vi ett grannhus med en familj som i princip bor vägg i vägg med oss och som vi samtalar med ibland, som man brukligt gör med grannar. Givetvis vet mina grannar om min dövblindhet och vad det innebär, då jag alltid är väldigt tydlig med att berätta om min funktionsnedsättning. Detta för att förhindra missförstånd och fördomar så gott det går.

En dag hade jag varit och lämnat Alva hos sin dagbarnvårdare och jag var på väg hem igen. När jag skall hemåt så passerar jag som vanligt grannarnas uppfart innan jag kommer in på vår egen uppfart. En bra bit innan grannhuset ser jag att mannen i familjen håller på att lasta i eller ur sin bil på sin uppfart. Nyfiken som jag är så tänkte jag stanna till och fråga vad han håller på med för något kul. Jag bör nämna att jag hade KITT att käppa med och mina mörka solglasögon på mig, när jag kom gående. Så grannen kunde inte se om jag hade fått syn på honom eller ej, vilket han tydligt visade genom att sluta upp med det han gjorde och ställa sig blixtstilla bakom sin bil. För mig blev det väldigt tydligt att han verkligen inte ville att jag skulle veta att han var där och jag kände hur jag blev iskall inombords. Så jag avbröt mina tankar på att hälsa och fortsatte käppa mig förbi hans uppfart i riktning hemåt. Jag passerade hans bil med den öppna bakluckan och med honom ståendes precis intill bredvid sin bil. Han tittade på mig utan en min, alldeles stillastående, och lät mig passera honom med max en meter mellan oss. Han var så nära att jag kände hans Hugo Boss-parfym utan några som helst problem. Men så var jag förbi honom och kände min egen uppfart under käppen så jag svängde in mot vår grind, öppnade den och gick uppför vår trappa. När jag väl har tagit upp nycklarna, öppnat dörren och är på väg in så svänger jag huvudet åt hans håll. Jag ser honom stå kvar där på samma plats fast nu vänd åt mitt håll, fortfarande stirrandes på mig. En suck lämnade mina läppar och jag stängde dörren efter mig.

Jag förstår att väldigt många som ser mig ute på stan inte vet hur de skall bete sig när jag kommer gåendes där med KITT i högsta hugg. Och det är ju egentligen en fråga om okunskap hos den svenska befolkningen om synhandikapp och dövblindhet. Denna okunskap ligger oss med synskador till lags då detta innebär en utanförskap och sämre tillgänglighet för oss. Så med enkel utbildning och information skulle vi kunna få bort en stor del av den otillgänglighet och fördomar som finns. Men sen finns det den lilla klick människor som utnyttjar det faktum att man inte har sina sinnen med sig. Och det är den lilla klick individer som får en att bli extra påmind om sitt funktionshinder. Då är livet inte så roligt att leva.

Annons