Byta grepp

För någon dag sedan så drämde jag i min högra armbåge i ett hörn här hemma. Det gjorde lite ont, givetvis, men efter en kort grimas och en exotisk svordom så släppte det och jag fortsatte gå mitt ärende.  Jag tänkte inte så mycket mer på det som inträffat, för som jag nämnt tidigare, så är fysiska smällar vardagsmat för mig som synskadad. Det innebär att man omöjligt kan registrera alla gångerna det sker, eller för den delen gnälla speciellt mycket över den kortvariga smärtan. För det är rätt ofta man lyckas slå sig. Jag vill påstå att man spar allt skrikande och dramatik till de gånger som man slår sig REJÄLT.

Som sagt så tänkte jag i efterhand inte så mycket på att jag drämde i armbågen, utan fortsatte min vardag som vanligt. Några timmar senare så skulle jag ut på ett äventyr (minns inte vad) och gjorde mig i vanlig ordning innan jag skulle gå ut. Medan jag tar på mig jackan så känner jag hur det sticker i handleden i den arm som jag tidigare slog i. Ajaj, tänker jag, men fortsätter klä på mig. Med alla kläder på så går jag ut, stänger ytterdörren efter mig och låser. Väl ute på trappan så fäller jag, som alltid, ut min käpp med ett handledsknyck. Men denna gång gick det inte riktigt som tänkt. För när jag gör denna vana snärt med min högra hand så känner jag hur hela handleden fullständigt vrålar av smärta. KITT (käppen) försvinner ut ur min hand vid den explosiva värken, och landar i gräsmattan framför huset. AJ!

Först så står jag där och funderar lite vad som precis hände. Men tillslut kopplar min hjärna ihop händelsen med armbågen tidigare under dagen, med det som nyss skedde. Tydligen fick en nerv i armbågen ta smällen vid kollisionen och som nu visar sig som värk i handen. Jag traskar ner för trappan och trevar efter KITT, som jag till slut hittar halvt instucken i buskaget mot gatan. Försöker använda KITT i höger hand och käppa lite försiktigt, men smärtan säger direkt stopp för det. Då inser jag att det finns inget annat att göra än att försöka käppa med vänster hand. Så jag lyfter över KITT till vänster hand. Och det känns väldigt märkligt vill jag lova.

Alla ni som skriver med en hand, bara testa att skriva lite med den andra handen, så kommer ni förstå vad jag pratar om. Men jag kämpade på med det ovana käppandet och tyckte till slut att det gick rätt så bra. Givetvis har jag inte samma säkerhet eller styrka i den vänstra handen som den högra, men jag känner ändå att det gick att ta sig fram. Så med lärdom av denna olycka så har jag lovat mig själv att träna min käppteknik med den vänstra handen också när jag är ute och rör mig. Att kunna käppa med vänster hand blir ju väldigt viktigt om jag inte vill bli isolerad bara för att jag inte kan använda ordinarie hand vid någon armolycka.

 

Träning nästa!

 

 

 

Annons