Mardrömmen

Idag blir det ett tungt blogginlägg. Jag skall försöka återberätta en av de mardrömmar som jag hade i den värsta ångestperioden efter mitt besked om Usher Syndrom. Det var en fruktansvärd tid och jag mådde verkligen piss. Jag sov knappt något, och när jag väl gjorde det så var drömmarna ofta kantade av hemska upplevelser. Jag har aldrig innan drömt så intensivt, så brutalt och så detaljerat som jag gjorde då. Och jag hoppas att jag aldrig behöver göra det igen. Givetvis vet jag att drömmarna ofta speglade hur jag mådde och kan jämföras med många andras historier om samma upplevelser i livskriser.

Just denna mardröm skrev jag ner i några anteckningar dagen efter den aktuella natten. Detta främst för att så ta upp den i något samtal med någon kunnig inom terapi/psykologi. Men också för att i efterhand kunna minnas händelsen om jag skulle behöva ta upp det igen. Men att skriva ner den behövde jag egentligen inte ha gjort. För trots att det är över ett år sen så minns jag den lika tydligt än idag. Som om jag precis har vaknat upp ifrån den. Jobbigt tydligt.

Jag har försökt att göra själva återberättelsen så tydlig som möjligt och så korrekt. Tycker man att det känns för detaljerat eller konstigt återskapat så kan jag informera om att detta som du kommer läsa var precis det som jag drömde om och upplevde.

Nu börjar mardrömmen:

 

 

Jag sitter på en uteservering. Hela uteserveringen är ett enda stort trädäck av ljusa träplankor. Halva delen av uteserveringen är under en stor markis som är spänd utifrån husväggen. Under markisen finns en enklare bardisk och bakom den finns en vägg där jag förmodar att köket finns. Men bardisken, som man ser, är utan flaskor och utan de vanliga ting som man förväntar sig att se där. Helt rent och sterilt.

Jag sitter i den delen som är under bar himmel, i ena hörnet, och har full utsikt över hela serveringen. Himlen är blå och solen lyser rakt nedåt, som om det är mitt på dagen. Ett träräcke omringar själva uteserveringen och avgränsar nästan som ett stängsel för att hålla inne de som finns på serveringen. Det är fullt av personer som sitter vid de vita caféborden.  Men de sitter inte två och två, utan alla är ensamma vid varje bord. Ingen sitter heller med ryggen mot mig utan jag kan med lätthet se ansiktena på dem som befinner sig på serveringen. Jag känner igen vissa. Mina föräldrar är där. Även några andra personer som jag flyktigt känner från mitt vardagliga liv. Men också vissa personer som jag inte alls kan känna igen. Men ändå kan jag, nu i efterhand, detaljerat minnas hur de ser ut.

Alla personer som jag ser, sitter och tittar på mig. Man kan urskilja små ögonrörelser, men de är nästan som små korrigeringar, små sökningar efter mig. Uttryckslösa ansikten. De har alla en stel kroppshållning där de sitter med rak rygg och armarna rakt ner längs med sidorna av kroppen.

Trots att detta är ett ställe för förtäring av mat och dryck så har ingen heller något på sina bord. Borden är helt rena, utan varken bestick, glas, eller ens en duk som naturligt brukar ligga över bordens hårda ytor. Jag får för mig att titta åt höger. Där ser jag först en strandremsa med gräs och nyponbuskar utspridda lite här och där. Sedan kommer havet. Havet är enormt och endast kustremsan jag har intill mig, bryter av den mäktiga ocean som breder ut sig. Det blåser en svag vind men vattnet ligger spegelblankt. Nästan som om havet vägrar inse fakta och bryter mot det faktum att det borde krusa sig lite i vinden.

När jag tittar åt den horisont där himmel och hav möts så dras min syn ihop sig. Jag får mitt karekteristiska tunnelseende, som jag har till vardags, där endast det centrala seendet är kvar. Sen öppnar sig synen igen och jag ser allt i sin helhet igen. Jag vänder huvudet och blicken tillbaka igen och ser att vissa av gästerna är borta. Och även de bord som de satt vid är borta. Jag ser att mina föräldrar är några av dem som inte är kvar på uteserveringen längre. Kvar är det cirka 10 personer kvar. Vissa kända, vissa okända ansikten. Jag tittar ner på mitt bord och ser en kopp med vad jag antar är kaffe. Tar upp koppen med min hand och dricker en liten slurk. Synen dras ihop igen. Som slutaren i en kamera dras min värld ihop en kort stund, för att genast direkt öppnas igen. Jag för bort koppen från munnen. Plötsligt, på mindre än en sekund, är det grått och dunkelt ute. Den blå himmelen är nu täckt med mörka, tunga moln och solen är dold bakom dessa illavarslande ting. Jag börjar känna mig orolig, nedstämd och en ångest börjar krypa upp innanför min hud. När jag tittar ner i koppen igen så är kaffet borta. Kvar är den vita kopp som jag håller i, men istället för kaffe så är den full med små håriga spindlar. De kryper runt i koppen som i ett virrvarr. Vissa är utanför koppen och klättrar upp för mina händer. Det sticks när de bits och lämnar små blödande bett på ovansidan av min hand. Jag vill skrika men förmår inte göra det. Istället släpper jag taget om koppen och skakar min hand för att bli av med de små odjuren. Jag ser aldrig koppen träffa bordet, för plötsligt finns inte koppen där. Inte spindlarna heller. Men småsåren på ovansidan av min hand är kvar. Det gör ont inne i mitt hjärta.

Jag tittar upp och ser dem. De, mina medsittande på serveringen, är kvar. Men nu är något riktigt fel. De har inga ansikten längre. Jag tittar på alla som är kvar, men ingen har någon tillstymmelse av ett ansikte kvar. Allt är som slät fin ljus hy där det tidigare satt näsa, mun och ögon. De har kvar sina frisyrer och ser ut som tidigare i sin klädsel, så jag kan fortfarande identifiera de som jag känner. Men inga ansikten. Jag känner ett tryck runt omkring mig, och varje andetag är så svårt att andas. Jag vill visa känslor. Jag vill skrika, gråta, skratta – vadsomhelst. Men jag kan inte. Jag är fast i min egen kropp och kan inte göra så mycket mer än att röra mig långsamt och observera min mardröm. Jag känner mig som i ett skruvstäd. Hos en av dem som sitter närmast mig så ser jag en av de små spindlarna kräla över den släta hy som tidigare var ett ansikte, för att så försvinna in i håret på huvudet.

Jag vill skrika.

Jag tittar ut över havet, men havet finns inte längre där. Allt är becksvart åt det hållet, och det finns inga tecken på att det har funnits något annat än det avgrundsdjupa mörker som nu existerar. Det är som att titta in i en svart vägg. Jag vänder tillbaka blicken mot de ansiktslösa och inser att de är närmre nu. Inte att de har rest på sig och gått närmre. Utan de har mer dragits till mig magnetiskt, men är fortfarande sittandes vid sina vita kafébord. De tittar fortfarande på mig, trots att de inte har några ögon kvar. Men de tittar. För det känns. Det svartnar till för ögonen igen och jag tror att nu kommer jag försvinna för gott. Men jag får snabbt tillbaka min syn och inser denna gång att de ansiktslösa nu är ännu närmre mig. Nu är de som innan satt några meter ifrån mig, nu plötsligt är bara en armlängds avstånd ifrån. All denna tyngd jag känner och all denna skräck håller mig i ett järngrepp. Men jag kämpar med allt jag kan uppbåda och kan i slow motion resa mig upp ifrån min stol. Det är som att röra sig i våt cement. När jag då sätter min handflata på bordsskivan för att resa mig upp, så ser jag hur blodet har färgat hela min hand röd. Det som innan var små bett från spindlarna har nu blivit stora svarta öppna sår som blodet rinner ur. Jag tvingar blicken uppåt och ser hur hela altanen har blivit mörk till färgen. Även borden har blivit gråsvarta, som den färg aska brukar ha. Allting börjar vittra sönder, precis som om det var gjort av just aska. Altanen med baren, markisen, staketet och borden flagnar av i småbitar och samlas på marken. De ansiktslösa reser på sig precis när stolarna som de sitter på också vittrar sönder i små mörka fragment. Mitt hjärta slår nu så hårt, att när jag ser detta så tror jag att den skall slå sönder min bröstkorg. Alla de ansiktslösa är framme hos mig. De står tätt intill varandra och stirrar med sina tomma ansikten. Jag försöker röra mig igen med den sista kraft jag kan uppbåda, men det enda som händer är att jag känner hur det sticks i benen. Jag tittar ner och ser hur askan av den förfallna omgivningen plötsligt inte är aska längre. Istället är det miljarder och åter miljarder spindlar som kryper överallt. Och de är på väg uppför mina ben, bitandes och erövrandes. Jag skriker inombords och tittar upp för att precis se hur en av de ansiktslösa lägger sin hand på mitt ansikte.

Jag slutar andas.

 

 

 

Jag vaknar upp av att jag håller andan. Reser mig upp häftigt i en sittande position. Täcket flyger av i farten. Med ett stort panikartat andetag drar jag in luften så jag tror att mina lungor skall explodera. Allt exploderar i en ljusexplosion på mina hornhinnor, och jag ser alla sorters ljus som inte finns där i vårt mörka sovrum.  Jenny lägger en hand på min arm och verkar ligga på sidan och säga något. Det tar en stund innan jag kan få hjärnan till att fungera igen och komma fram till slutsatsen att jag ligger i vår säng. Att jag är hemma i lägenheten, och är där tillsammans med Jenny och Alva. Jag vet inte hur längre hon har försökt få kontakt med mig, men det är mörkt och kan inte se hennes ansikte. Inte hör jag heller, då jag sover utan hörapparater. Jag försöker säga något vettigt men det enda jag kan säga är: ångest. Hon rör på sig i sängen och verkar lägga sig tillrätta. En hand dyker upp och klappar mig på ryggen. Jag lägger mig ner och känner de tröstande rörelserna börjar sakta ner i tempo. Tillslut avstannar de helt och jag inser att Jenny har åkt tillbaka till drömmarnas land. Jag ligger där i sängen, resten av den natten och stirrar i ett tomt mörker. Ett mörker utan detaljer. Och varje gång som jag sträcker mig efter ljusknappen för att skrämma bort mörkret och se någonting, så ångrar jag mig. För jag är så rädd att om jag tänder lampan så står någon där. Någon som står lutandes över sängen, över mig.

En av de ansiktslösa.

Annons