Öppet brev

Öppet brev till Mr Usher.

Jag är arg på dig.

Du kom in i mitt liv och tog så mycket. Du valde att ta min syn och hörsel. Det gör mig så arg att du förändrar mig, förändrar den jag är. Jag avskyr hur du på bästa sändningstid framkallar ett program av ångest. Det finns inga andra kanaler att zappa över till. Och det bara för att du har bestämt dig för att stjäla mina sinnen. Du tar det jag behöver för att uppfatta omvärden och tar bort mig från vara en del av den.

Jag hatar hur du ser till att jag gör illa mig. Just nu sitter jag med en värkande bruten tå, tack vare att du gjorde ditt bästa för att jag skulle missa dörrkarmen. Och dessutom vill jag framföra ett bistert tack för alla de gånger som du ger mig skador på min kropp. Tack också för de gånger som du orsakar olyckor och ställer till det så jag får lida för det.

Jag är arg. Du får folk i min omgivning att offra så mycket för att du vill så gärna vara i centrum. Du gör mig till bäraren av det olycksaliga. Ibland undviker folk mig bara för att de ser dig.

Jag blir så ledsen över att du ger mig identiteten ”den DövBlinda” och inte Torbjörn som råkar ha en funktionsnedsättning. Jag är så mycket mer och vill hellre se att jag blir ihågkommen för det jag gör och inte för att jag har dig att bära på.

Du tog mina körkort och min kärlek till vägarna. Du tog min yrkesidentitet och den stolthet jag hade över att vara duktig på det jag gjorde. Du hindrar mig från att göra det jag vill göra.

Och all denna energi du stjäl. Du tvingar mig ner på knä för att så njuta av när jag inte kan utföra saker på grund av dig. Tröttheten du genererar skulle räcka för miljoner individers sömn i oändligt antal nätter. Du tvingar mig med ditt mörker att prioritera om jag ens skall ha ett liv.

Och alla dessa varma själar runt omkring mig som också får också betala för att du finns. De får offra för att du har valt mig som din horribla boning. Alla dessa gånger som jag socialt får ta ett steg tillbaka för att Du bestämmer ÖVER mig! Vem är du till att fatta det beslutet? Vill du inte att jag skall ha några vänner över huvud taget? Vill du att jag skall jag dö ensam?

Men vet du vad det värsta är med dig? Jag kan skriva miljoner brev. Jag kan uttala miljarder svordomar och kan även med alla medel försöka ignorera dig. Men jag kommer aldrig bli av med dig. Du och jag kommer att gå denna väg tillsammans så länge som den nu varar. Så jag får svälja det bittraste piller jag kan psykiskt uppbåda och inse att du kommer vara den jävligt fastsittande tapeten som aldrig kommer lossna från min livsvägg. Jag kan försöka måla över dig men det känns som att färgen alltid kommer flagna av och uppenbara dig igen. Du finns där. Alltid.

Så jag får acceptera att du finns där. Jag får anpassa mig. Jag får försöka låta bli att bli så upprörd över din existens. Du och jag får försöka leva i någon slags samförstånd. Även om det känns som om att det alltid är jag som blir överkörd av dig. Du tar mina nycklar till livet och jag får slåss för att få dem tillbaka i min hand.

Men jag försöker acceptera dig. Du är den du är och jag kan inte påverka det. Vi lever tillsammans nu.

Men du skall vara jävligt säker på en sak:

Jag kommer ALDRIG att tycka om dig.

//T

Annons