Skrivet av: Torbjörn Svensson | 1 oktober, 2013

Höstlövet

Utbildningen kallade på mig idag och för att ta mig dit så nyttjar jag färdtjänsten. Jag stod och väntade utanför huset, på att bilen skulle komma, och reflekterade lite över att varken Alva eller Jenny är hemma. Jag tycker att saker och ting behöver ibland ses ifrån ett utanförliggande perspektiv. Så när jag inte är mitt i något så reflekterar jag gärna över situationen, för att på så sätt komma till nya tankar och slutsatser. När färdtjänsten väl kom så såg jag att det är en av minibussarna. Gott, tänker jag, då blir det gott om plats.

Jag får hoppa in i framsätet, som består av två platser. Riktigt rymligt alltså. Bakåt i bilen, på de andra sätena, känner jag igen två damer på rösterna. Man lär känna de flesta som åker färdtjänst, vare sig man vill eller ej. Chauffören är en som jag åkt med ett antal gånger innan, en person med en väldigt bra känsla för HUR social man skall vara mot sina kunder. Tyvärr finns det ett antal chaufförer som det kan vara en plåga att åka med, där den sociala biten fallerar.  Antingen pratas det fruktansvärt mycket och väldigt egocentrerat, för personligt, eller så sitter det en medlem i ”Sibiriens buttra enstöringar förening” och kör. Men ibland får man chaufförer som är en heder för sitt yrke. Som idag.

Jag är sist att hoppa av på rundan idag, så vi kör runt lite för att lämna av de andra innan det är min tur. Den höga höstluften sipprar in i bilen varje gång dörrarna öppnas, och jag tar andetag som är lite eftertänksamma. Smakar nästan på luften. Som om jag inte vill att vintern skall komma. Solen visar sig i alla fall, och jag njuter av när bilen kör i den riktningen så solstrålarna träffar mitt ansikte. Värme.

Lite kallprat blir det alltid, bland annat om det stora containerfartyget Majestic Maersk som igår dundrade igenom vårt lilla sund. Ett av världens största fartyg tydligen, Och av förståeliga skäl så blir effekten rätt imponerande när den klämde sig igenom mellan oss och Danmark. Sen blev det vanliga snacket om vädret, som så tydligt definierar svenskens kallprat.

När vi väl hade lämnat av den sista personen innan det var min tur, så vibrerade min telefon till och jag kollade till vad det var som den aviserade. Då frågade han (chauffören) om jag kunde se vad som stod på skärmen eller om jag använde mig av någon annan teknik. Jag förklarade då hur min syn fungerar och hur den förändras.

”Så du blir av med all syn till slut?”

”Ja” svarade jag.

Tittade ut genom fönstret och kunde se några träd vars löv hade börjat övergången från friskt grön till den rödbruna färg som illustrerar trädets kommande höstskrud. Fick en fin bild inom mig av ett av de löv jag såg, vars röda färg lyste väldigt klart. Tittade en stund till på lövet, på dess minnesbild innan jag arkiverade den.

”Men jag försöker uppskatta det jag har i alla fall, och inte fokusera så mycket på det som kommer hända” säger jag när jag återkommit ifrån tankarna om lövet jag såg.

”Jag kan relatera till det att ta till vara på det som finns nu”, säger han. Jag vänder huvudet mot honom och tittar på honom för att visa att jag vill att han skall berätta mer.

”Jag har leukemi”. När ordet leukemi dyker upp så går min hjärna igång med att leta upp all information som jag har i hjärnan för att undvika att dra förhastade slutsatser. Samtidigt som jag känner att ordet är så laddat. För nu pratar vi ju om något som vi gärna kopplar ihop med döden.

Han berättar att han har leukemi som just nu är symptomfri. Han har gått igenom behandlingar och har även underlåtit sig vara testperson på nya oprövade mediciner. Men leukemin är han inte fri ifrån. För den kan bryta ut på ett ögonblick, för att så bli definitiv. Han har två timmar på sig att få vård, annars är ”point of no return” nådd. Får han inte vård innan dess så är döden obeveklig inom två veckor. För blodkropparna elimineras helt enkelt.

Vi svänger vänster, in på området där jag skall släppas av. Vi pratar lite till, trots att vi redan stannat. Inom mig ser jag höstlövet igen. Ser det släppa den tunna trädgrenen och långsamt dala ner mot marken. Ser hur inget annat existerar i bilden, förutom lövets svajande dans ner mot den kalla marken.

”Då förstår jag att du kan känna att varje dag är viktig för dig att uppleva”, säger jag. Jag försöker inte låta tröstande, utan bara konstanterande. Jag har en känsla av att han har redan fått höra de medlidande meningarna tusen gånger förut, och behöver inte höra det ifrån mig. Ibland är det faktiskt en befrielse att kunna prata om tunga saker utan tyngd i sig. Att kunna diskutera svåra saker utan att känna osäkerhet, sorg, skuld eller rädsla.

När vi har pratat färdigt så säger jag hejdå och stänger bildörren, fäller ut KITT och börjar ta mig mot ingången. Jag funderar lite på vad vi precis har pratat om. Att vi alla har våra kors att bära på. Men även hur döden är en del av våra liv. En oundviklig del. Men ändå vill de flesta av oss inte acceptera att den finns. Vi har den konstiga föreställningen av att vi trots alls inte behöver ta itu med den. Som om vi inte tänker på den så blir kanske just jag den person som lyckas ignorera bort dödens närvaro så mycket att den aldrig kommer inträffa. Men den är ju oundviklig, så varför resonerar man som om den ändå inte kommer inträffa. Att den finns i en avlägsen dimmig galax som man ändå aldrig kommer besöka. Underligt.

Jag fortsätter gå. Min käpp dansar över plattorna, och förtäljer mig vägen till lokalens ingång. Men precis innan jag kommer till dörren så stannar jag till, lyfter huvudet mot skyn, och andas in den klara höga luften. Solen lyser mot min ena kind.

Idag är en fin dag om mitt löv på livets trä väljer att släppa och dala ner mot evigheten.


Responses

  1. Du skriver så fint att tårarna vill trilla…
    Framför mig ser jag ett lönnlöv – de är så vackra! ❤

  2. Verkligen fint skrivet! Tycker både Mats och Frida. Gamla visdomsord är inte alltid fel. Carpe Diem, fler borde fånga dagen.

  3. Tobbe, jag delade ditt inlägg på Nkc’s hemsida. Jag hoppas att det var okej med dig!

    Varma Hälsningar

    Pernilla Henriksson
    Nationellt kunskapscenter för dövblindfrågor

    • Hej Pernilla! Det är inga problem, bara kul! Ha det bra!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: