sådana tankar

Som jag funderar nu i dagarna.

Om livet. Om jobb. Om Usher.

 

Jag blir lite nedstämd när jag under mitt jobbletande ännu än gång påminns om att det är en minimal arbetsmarknad för mig. Och jag är inte van vid det.

Tidigare i mitt liv har jag haft lätt för att få jobb, genom att vara duktig på det jag gör och att det har funnits en marknad för chaufförer som mig. Nu är situationen en annan. Ingen yrkesutbildning eller möjlighet att förvalta mina tidigare arbetsuppgifter till nya jobb och det känns förbaskat tråkigt.

Jag kan känna att i och med min diagnos så var det inte bara en sak som förändrades, utan hela mitt liv vändes upp och ner. Och i den surrealistiska verklighet man hamnade i skall man då försöka hitta en ny identitet, en ny spelplan för livet. Och ett jobb.

Jag kan nog inte uttrycka tillräckligt hur konstigt allt detta känns…

 

Varje dag försöker jag hitta en väg ut ur att vara arbetslös, genom då att få göra något som jag skulle vilja göra. Jag älskar att skriva, älskar att vara social och upptäcka nya sidor av livet. Och det är den tanken som jag håller vid liv längst in i nätternas mörka vrår.

Men för att vara realistisk, så är konkurrensen stenhård på skribenternas slagfält. Det känns idag som att vart man än vänder sig så är alla Enastående Författare, Proffsfotografer eller Fantastiskt Duktiga Psykologer. Vad kan jag bidra med egentligen? En syn från en vinkel där de flesta inte är och egentligen Inte Vill Veta.

 

Jag vill ju föreläsa, ja, men jag där inser jag att det aldrig kommer att ske i en större omfattning så att man skulle kunna leva på det. För även där är marknaden fullproppad med personer som HAR JUST DEN RÄTTA LÖSNINGEN FÖR DIG ATT MÅ BRA, BLI AV MED ALLA LIVETS PROBLEM OCH BLI RIK PÅ KUPPEN. Och det är ju ändå inte riktigt min filosofi eller de tankar jag har om livet.

 

Nej jag skulle nog helst jobba inom det fältet jag NU FÖRTIDEN kan bäst:

Usher Syndrom.

Annons