Jag bor vid havet.
Stranden ligger bara 200 meter bort, och ibland (dock för sällan) går jag ner och går längs med stranden. Står man vid strandkanten så ser man Danmark rakt över, bara någon kilometer bort, och vid sidan om den danska kuststräckan fortsätter havet rakt ut i horisonten.
Ibland när man står där och blickar ut över vattnet som fortsätter bort ut i evigheten så slås man utav hur mäktigt, enormt och djupt havet är. På ett Positivt sätt.
Ungefär samma känsla av oändlighet, kan jag ibland få av folks okunnighet, själviskhet och fördomar. På ett Negativt sätt.
Finns det verkligen något hopp för oss?
Att leva med RP 
Det vet du, Tobbe, att det finns hopp!
Ibland, när jag är inne i en så kallad DövBlindkris (Anne-Majs uttryck) tänker jag precis så, men just nu i sommar när allt känns bättre igen VET jag att du har fel.
Och det kommer du snart också att veta, det lovar jag! =) KRAM!
By: Tina on 27 juli, 2013
at 06:28
Underbart svar Tina 🙂 Kram min vän!
By: Torbjörn Svensson on 27 juli, 2013
at 06:30