Skrivet av: Torbjörn Svensson | 9 april, 2013

Steg

Något som jag har fört upp på tal innan i bloggen, är hur andra sinnen än hörsel och syn får en mer framträdande roll. Detta har jag, efter min diagnos med Usher, blivit mycket mer medveten om. Den kompensation som de fullgoda sinnena försöker fylla upp intrycken med där hörsel och synen inte klarar sitt jobb.
Men tro nu inte att den kompensationen har börjat nu på sistone, för gravt hörselskadad har jag varit hela livet och min syn har ju stadigt försämrats, även om jag under lång tid inte förstått att den gjort det. Men jag har fått en helt annan förståelse för hur jag använder de andra sinnena, en klarare syn över hur jag gör det.

Tina skriver att det är en kamp när både hörseln och synen är drabbad, speciellt när det hela tiden sker en försämring, och jag kan inget annat än hålla med. Det är en kamp. Men hon skriver också att man använder de andra sinnena mer maximalt, utnyttjar dem för att kunna ta in omgivningen och behandla dem färdiga till en komplett bild.
Och precis så är det.
Dock kan man tillägga att den där bilden är ju sällan helt komplett. Skulle kunna säga att det är som att titta på ett fotografi som har fått fläckar på sig, missfärgning och brännmärken. Men det är ändå en BILD. Och vissa detaljer på bilden är så fina att inget i världen kan mäta sig. Vi är mästare (vi med Usher) på att se de små sakerna, höra på en enda sak och låta det andra försvinna – för oss existerar inte det andra.

Om vi återgår till ämnet att använda de andra sinnena, så slogs jag av en sak härom dagen. Jag och Jenny var hemma i köket och stod och pratade medan Alva var någonstans i huset och lekte. Det var sol ute och ljuset tryckte sig in genom våra fönster, vilket gjorde att jag hade svårare än vanligt att kunna se mig omkring på grund av bländningseffekten. Plus att jag hade en grym grym grym tinnitus (värre än vanligt) och hör då lika mycket som en sten med öronpluggar. Det var svårt att prata med Jenny och kände mig egentligen redo för att gräva ner mig i en grav, eftersom alla har ju en gräns för hur mycket man orkar kommunicera med förhinder.
Men då i den situationen så visste jag att Alva var på väg emot mig! ”Tapp tapp tapp” små snabba steg kände jag genom golvet via mina fötter och vips så var hon där. Och just då inser jag – att jag använder ofta känseln när jag är hemma med Alva. Jag ”känner” att hon rör sig över golvet, utan att tänka på det.
Faktum är att de gånger som jag oftast missar henne och går på henne är när hon står stilla och är tyst.
Så jag står lite häpen där och funderar. Sen inser jag att hela livet har jag använt känseln för att kompensera. Så även nu.
Efter att ha tänkt på det nu i några dagar så kan jag nu komma på tusentals saker som jag använder känseln för att klara av världen bättre – allt ifrån att ta mig fram, till att uppfatta omvärlden. Det är rätt coolt. Och jag fyller på EGO-boosten genom att intala mig själv att jag har en mer utvecklad känselförmåga än den vanlige svensken!

En sak jag vill tillägga. Jag är tacksam över att jag fått min diagnos. NEJ jag är inte tacksam över att jag har Usher, det kan du hoppa upp och sätta dig på, men att leva med Usher och inte veta vad som är fel på en är ingen hit. Nu får jag åtminstone en chans att försöka göra det bästa av situationen och en förståelse över varför saker är som de är. Även om det är piss att bli blind.

Återigen till de små ”tapp tapp tapp” stegen som Alva gör. (Hon gör rätt många mer ljud kan jag lova, och JA jag stänger av hörapparaterna ibland…)
Har ni någonsin hört kommentaren: ”Skulle det inte vara mysigt att skaffa barn och höra de små fotstegen i huset”? Jag KÄNNER dem.

//T


Responses

  1. Åh, vad du kan uttrycka dig bra, Tobbe! Du KÄNNER Alvas små steg i huset! =)))

  2. Hej Torbjörn,
    Nu har jag läst din blogg från början till slut och det är läsning som griper tag! Du skriver så fint, både känslosamt, upplysande och roligt!
    Tack för att du delar med dig och tack för en trevlig stund igår i Bolmen. Det var roligt att få träffa din lilla Alva, hon är verkligen en jättehärlig tjej & jag förstår att du är stolt över henne!
    Ta hand om dig! / kusin Helena

    • Hej!
      Tack för dina snälla ord! Det var trevligt att ses och även om det berodde på lite tråkiga omständigheter så hade vi väldigt trevligt! Alva tackar för att hon fick vara i centrum och JA jag är vansinnigt stolt över henne!!!! 😀
      Ha det så bra Helena, hoppas vi ses snart! Hälsa Malin!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: