Ill

Att inte bli trodd.

 

Fundera på det ett tag och återkom till första raden efter att läst hela texten.

 

Jag har i nästan hela mitt liv haft en känsla av att inte bli taget på allvar när det gäller mina åkommor. Oavsett när det gäller hörsel, trötthet eller synen eller andra ting. Nu i efterhand så är ju det rätt tydligt varför jag har varit så trött och sliten i mitt liv, men då visste ingen orsaken. Så jag har fått höra många: ”äh ryck upp dig nu”, ”ligg inte och slöa” och dylikt… Samtidigt som man har fått ”goda råd” som innefattat allt från motion, vitaminer till olika dieter. Jag har följt de råden och jag har kämpat för att bli piggare…

 

Tänk de gånger som man har varit hos läkare, gjort hälsoundersökningar, tagit prover och fullkomligt bönat och bett om att få hjälp med min trötthet så har jag aldrig blivit tagen på allvar. ”Nej, testa att äta lite vitaminer”…

Tillslut blev jag utbränd, inlagd och hemskickad med antidepressiva – utan att någon ens försökt ta reda på varför.

Så har det ofta varit, ett uppenbart problem som bara blivit noterat men inte åtgärdat.

En själv hamnar i den apatiska världen på grund av att man är så trött samtidigt som man känner att allt stampar på samma plats.

 

Idag efter min diagnos så blir jag fortfarande ifrågasatt, ”så trött kan du väl INTE vara”, ”är du verkligen så synskadad”, ”du måste försöka rycka upp dig”, ”behöver du verkligen käpp”?

Detta tar jag för det mesta med jämnmod, för det är ju ingen ovanlig situation för mig, men självklart blir jag ibland bara så trött…

Självklart är det så mycket mer som jag får förståelse för idag, jag får stödet och är tacksam över att kunna visa upp en diagnos när frågetecken dyker upp. Det är ovärderligt.

 

Tänk om Du hade varit i den situationen. Du har något som är fullständigt Verkligt för Dig men som ingen annan tror att du har. Du får till fullo delta i den bittra kampen att kämpa mot dina symptom samtidigt som du får kämpa för att få den hjälp du behöver ibland de misstroendes rike. Ensam. Tillslut när alla har präntat in det tillräckligt ofta i dig att det bara är inbillning, så tror du på det själv tills du kollapsar.

 

Jag har full förståelse för att det finns hypokondriker, men det är ju fruktansvärt naivt att tro alla är det. Tror inte det går någon längre stund utan att man får höra liknande historier om andra som råkat ut för samma sak. Och jag lider med alla som varit nere i helvetet och vänt bara för att vi lever i kvar på medeltiden.

Detta bekymrar kanske inte dig men det kommer att göra om det är du som drabbas nästa runda. Då står du där och får hålla tummarna blodiga att du har någon som lyssnar.

 

//T